mammacamila

Sen Junior dog har jag/vi lyssnat en massa på Paul Kalkbrenner. Vet inte varför men det började i sommras när vi var glada och var ute och dansade. Sen dess har jag inte kunnat sluta och har lyssnat en hel del på hans musik. Hans musik växer i mina öron och nu är han en av de bättre enligt mig. Jag är glad att jag har träffat Alex som visat mig den elektroniska världen, och som visat att det inte bara är en massa oljud utan att det faktiskt finns melodi och känslor i det hela. Jag tycker nästan nu att elektronisk musik säger mer än låtar med texter. Det krävs mer att kunna uttrycka och förmedla känslor genom bara ljud och inte med hjälp av texter. Så nu sitter jag härhemma och lyssnar på musik på hög volym och skrämmer nog slag på de äldre i huset. Men ärligt talat skiter jag i det. Jag eller Alex spelar aldrig högt på sena kvällar och festar aldrig hårt härhemma, så de får tåla lite musik då och då. Jag tror att Alex hade gillat detta, han är nämligen i sin studio och fixar och trixar med musik. Så vem vet, vi kanske lyssnar på samma musik utan att veta om det.

Har under kvällen funderat på mina val. Jag har tagit avstånd från dem som nyligen fått barn på grund av den ledsamhet och stora sorg jag bär. Har inte varit ett lätt val, kan nog säga att det snarare var en nödvändighet för mig att kunna andas och få lite andrum. Blev för mycket att ta in och glädjas åt andra. Jag känner fortfarande ångest och får panik attacker när jag tänker på att kanske försöka ta upp kontakten igen. Så då har jag lagt det på is, jag vet att jag kommer att känna när tiden är mogen att lyfta luren och ta steget tillbaka. Tiden kanske inte är här än men jag märker att jag saknar den vänskapen jag har haft med dem och jag blir glad att jag känner så. För då betyder det att jag inte är iskall och inte känner något. Jag försöker att se det positiva med saknaden och hela den absurda grejen att bara känna illamående inför att umgås med vänner med bebisar får jag bara acceptera. Jag får ta en dag i taget och jag fattar att det inte alltid kommer att vara så. En vän uttryckte det så fint idag, hon sa att det nog är jobbigare för mig som får dåligt samvete av att bryta kontakten och tänker dumma tankar om andra när jag är som mest bitter, än vad det är för dem. Alla är vi olika och vi alla hanterar sorg olika men en sak har vi gemensamt och det är att vänner betyder massor, även om man har en "tyst" vänskap för en period. Så om ni känner er träffade, sårade eller besvikna vill jag att ni ska veta att jag tänker på er och vill er inget ont. Jag är bara inte tillräckligt stark för en vänskap för tillfället.

Idag fick jag veta provsvaren på alla de tester som jag tog under läkarbesöket förra veckan. Jag hade "normala" värden på de viktiga testerna, vilket känns underbart. Jag hade hoppats på dessa resultat eftersom jag vill vara frisk så att jag inte får det svårt att bli gravid. Jag hade tyvärr ganska dåliga järnvärden och behöver ta järntillskott. Det är bra att jag kan ta något som rättar till balansen. Nu förstår jag varför jag är så trött hela tiden. Jag har hela tiden trott att det var sorgen som gjorde mig lat men icke sa nicke. Bra att min psykoterapeut fick mig att testa mig. Hon anade nog att det kunde finnas en medicinsk förklaring till min utmattning och trötthet.

Imorse fick jag lämna in Chippen igen på Djurakuten. Han äter fortfarande inte den ranson han borde och han behöver dropp och tvångsmatas. De tog en massa prover och allt ser bra ut. Verkar som att Chippen är stressad av allt och det är därför han inte äter. Vi beslutade att han ska stanna på Djurakuten till på torsdag när de ska ta ut stygnen och förhoppningsvis slipper kragen. Då behöver vi inte att åka fram och tillbaka fler gånger. De vill se att han äter igen under en längre tid och att han får slippa sin krage. De tror att Chippen blir stressad av att vi övervakar honom när den är av och av att Muffins är på honom hela tiden. Finns ingen ro och han kan inte slå tillbaka med kragen på sig. Jag hoppas att dom har rätt och att han blir sig själv snart. Tycker så synd om den lilla gubben. Han är så snäll och har inte alls ett normalt katt beteende utan är mer som ett litet barn/hund. Han har blivit favoriten på Djurakuten och alla de veterinärer vi har mött säger att de aldrig träffat någon som Chippen. De låter honom till och med gå runt fritt hos dem då han är så snäll. Blir såklart stolt när dom säger så men det får mig bara mer att önska att det ordnar sig nu.

Idag ska vi greja och fixa en massa och köra fram och tillbaka. Först ska vi till IKEA och sen ska vi till MIO och hämta hem vår nya soffa. Äntligen har den landat och finns klar för att hämtas! Som vi har längtat efter den, ska bli mysigt när båda får plats att ligga i en soffa. Den vi har nu är hård och liten så den ska köras till Alex studio. Sen ska allt från IKEA monteras ihop och vi måste lämna tillbaka släpet som vi lånat från MIO.

Det jobbigaste med allt är att vi inte har bil och därför måste vi låna bil och få hjälp av mina föräldrar. Vi har länge pratat om att köpa bil men det blev lite stiltje när vi fick veta att Alex aldrig får köra bil. Men nu inser vi att vi kommer att behöva en bil.  Blir så svårt annars att ta sig till landet eller båten när man vill, eller om man helt enkelt behöver uträtta arrenden som t.ex. att åka till IKEA. Så bil blir nästa storköp.

Jag har inte berättat men vi har fått en liten slant av Stockholm Stad. Finns nämligen en ersättning man kan få av kommunen om man förlorar ett barn. Vi hade ingen aning om det men sen så fick jag veta det och ansökte genast. Allt kring Juniors begravning och våra sjukskrivningar har kostat oss mycket mer än man tror och därför känns det väldigt skönt med denna ersättning så att man slipper oroa sig för sin ekonomi.

LillChippen verkar lika pigg idag men tyvärr har han inte käkat så mycket. Jag har inte hört något från veterinären än, men klockan är ju bara nio. Jag hör nog från veterinären tidigast vid lunchtid. Den lille gubben kan inte riktigt kontrollera sin urin blåsa än och läcker lite ibland när han varit på toa. Men det gör inget, det blir nog bättre sen när han vant sig att han är "tjej".

Chippen är hemma! Han mår bättre och febern har gått ned. Det verkar som att antibiotikan hjälper och han äter på egen hand, så veterinären tyckte att han kunde få komma hem. Så vi hämtade honom och det märks att han mår bättre. Han "pratar" mer med oss och han svansar runt i lägenheten. Än vet dem inte vilken typ av infektion han har men imorgon bör vi veta. De skulle ringa oss i fall vi behövde ändra medicin. Jag kan inte slappna av helt förrän jag ser att han är helt återställd och stygnen är borttagna, men jag känner mig trots allt glad och inte så fruktansvärt orolig som jag kan bli ibland. 

PS.GRATTIS VINCENT (alex andra namn) PÅ NAMNSDAGEN!

Har pratat med veterinären idag och han meddelade att LillChippen fortfarande har feber och mat vägrar. De hade inte fått svar än på vilka bakterier han har utan de får svar tidigast imorgon eftermiddag. De skulle ringa igen imorgon. De behandlar i alla fall honom med antibiotika och han får dropp, och de tvångsmatar honom så att han inte blir undernärd. De sa att han verkade trots allt ok och var rätt så kelig. Jag är orolig att det ska gå som för Junior och att de inte ska kunna stoppa infektionen, men veterinären lät rätt lugn och sa att det inte är en blodinfektion och att det snarare handlade om NÄR han skulle bli frisk. Kan tydligen ta några dagar innan man märker en förbättring. Och de får sen veta av provsvaren om de behandlar Chippen med rätt antibiotika. Om inte så ändrar dem bara typen. Så jag antar att vi bara måste vänta några dagar innan vi vet hur det hela slutar. Jag kan säga att jag är helt feed up när det gäller att vänta. Mitt tålamod finns inte längre. Blir ganska smärtsamt och detta är ytterligare en sak jag jobbar med hos psykologen.

Kan även säga att jag idag gjorde en hälsokontroll på rekommendation av min psykoterapeut. Jag vill utesluta medicinska orsaker till min trötthet och min viktuppgång. Ja tyvärr är det så att jag inte har gått ned utan snarare upp. Jag hajar ingenting men det är som det är. Så läkaren vill kolla så att inte sköldkörteln är ur spel som den kan bli efter en graviditet och även mina blodvärden. Känns bra att veta så att man vet att man är i form. Vill ju att allt ska fungera och samspela så att jag lättare kan bli gravid igen.

Fick en knäpp tanke när jag var hos läkaren. Under min totala sjukhusvistelse förra året så insåg jag att det är svårt att ta blod från mig och sätta dropp. Jag har nämligen inga tydliga vener och de är sköra så det blir alltid så att de sticker mig 3-5 gånger innan de träffar rätt. Det gör inte så ont, bara när venen spricker men det är rätt så stressigt. Minns att de höll på under förlossningen att försöka ge mig dropp och det gick verkligen inte och de alla blev stressade inklusive jag. Så min första tanke var idag att hur fan ska jag klara av att göra ett till kejsarsnitt. Då kommer dem verkligen att behöva sticka mig flera gånger. Jag förknippar allt som har med nålar att göra till något negativt och detta måste jag jobba med. Blev så traumatiskt och jag minns att när jag kom hem från sjukhuset efter förlossningen var jag alldeles blågul längs hela armarna och händerna. Såg ut som att Alex hade misshandlat mig. Idag var det lika svårt och de stack mig fyra gånger. Gjorde lite ont och läkaren sa att jag inte kan bli blodgivare, eller jag kan men jag är ingen bra kandidat. Går knappt att hitta mina vener och de får aldrig ut mer än 2 rör. Precis samma sak sa de även sist så nu vet ni det. Trist men sant!

Idag var vi på Kungsholmens Stadsförvaltning för att låta Alex skriva under faderskapsintyget. Kändes lite speciellt men ändå väldigt bra. Som ni alla vet måste ogifta par skriva på dessa papper för att ens barn ska få bära faderns namn. Junior har ju Alex efternamn och jag tror att denna dag betydde mycket för honom. Känns nog bra för honom att ha det på papper att han är pappan, en slags bekräftelse. Nu kan vi även anmäla hans namn till skatteverket. Junior har ett person nummer men nu har han även ett namn som är godkänt. Till en början hade vi inte tänkt göra det men nu när vi mår bättre frågade jag Alex för jag tycker att det är han som får bestämma då det gäller honom. Alex tvekade inte alls så jag bokade in en tid. Ikväll ska vi fira pappa Alex och även att Chippen är hemma. Kan meddela att Chippen mår prima och nu äntligen vågar vi börja tro att 2010 blir vårt år igen. Så lätt att tappa modet igen, men se så lätt vi var tillbaka på banan igen. Man faller inte lika långt som i början efter Junior död.

Tjoho, ikväll får LillChippen komma hem! Veterinären ringde idag och meddelade att han mår bra och är pigg, och han kan kissa själv utan kateter. Alex ska till sin studio idag och på vägen hem hämtar han honom. Känns verkligen mysigt och vi ser fram emot att få mysa med gubben. Tyvärr måste han ha kvar sin krage i 14 dagar och så länge han har kvar den kommer Muffins inte att gilla läget. Varje gång Chippen har haft krage känner Muffins sig hotad och fräser och attackerar gärna. Så vi måste ha dem båda under uppsikt. Så när vi jobbar får vi stänga in Chippen i ett rum. Tur nog så jobbar jag bara 50% och kan åka hem direkt så att han slipper att vara instäng länge i ett rum. Så idag fick vi ett bra besked som vi kan leva på länge.

Nyss hemkommen från Djurakuten och LillChippen mår bra trots omständigheterna. Han äter dock bara när vi är där så det är bra att han får dropp. Nu förstår man hur viktigt det är att vi hälsar på honom så att han tillfrisknar snabbare. Vi var där en timme och kelade med honom och såg till att han kissade och åt. Han slapp även sin krage. Han var fortfaranade ganska groggy men jag kände i alla fall igen hans signaler när han vill något. Han är bokad för en operationstid imorgon så då ryker snoppen. Vi har även kollat upp att vår djurförsäkring täcker detta och det ser ut som att det löser sig. Veterinären sa att LillChippen nog får komma hem på lördag eller söndag. Så nu känns allt lite bättre igen när man pratar om tiden efter operationen och hans förutsättningar i framtiden. Nu är jag alldeles trött igen och ska nu gå och lägga mig. Godnatt!

Tänker på dig och det känns så tomt härhemma utan dig:-( Tänk vad mycket man kan känna inför en liten katt:-)

Besökte Lillchippen igår och då mådde han mycket bättre. Han hade svansen på helstång och spann när vi klappade honom. Han såg piggare ut och var ganska rastlös. Veterinären berättade att allt hade gått bra och att njurvärdena var bra men de var inte säkra på hur pass mycket kristaller som finns kvar, så därför ville dem söva honom igen och göra en till sköljning och röntga honom. Efter besöket kändes allt bra mycket bättre och jag var inte lika orolig längre. Sen idag fick jag sämre nyheter. De hade nu sett att det finns så pass mycket kristaller att de måste operera bort det och amputera en bit av penisen för att kunna öka hans förutsättningar. Veterinären meddelade att då är det bättre chanser för att det inte ska hända igen då urinröret i penisen är för trång. Jag blev helt förskräckt över detta meddelande och började grina. Jag som trodde att hon skulle säga att vi får hämta hem honom. Jag ställde en massa frågor angående konsekvenserna för jag gör gärna allt för att rädda honom men inte i den grad så att han lider. Man måste även inse att detta kommet att kosta skjortan. Efter ett långt samtal med veterinären anser jag att det bästa är att låta veterinären göra dem stora ingreppen, kosta vad det vill. Hon trodde inte att Lillchippen kommer att lida och få några men efteråt, utan katter brukar kunna klara det bra och de fortsätter att kunna gå på låda. Jag tycker såklart hemskt mycket synd om Lillchippen och vill bara få hem honom. Jag och Alex ska nu åka och hälsa på Lillchippen när vi har käkat middag. Då ska jag pussa honom massor så han förstår att han inte är bortglömd. Den lilla filuren anar inte vad som kommer att hända imorgon. Han kommer att undra vad fan hände med snoppen.

Känns inte som att vi fått någon bra start på året. Först min chefs sjukskrivning och nu idag hoppade mitt hjärta och tiden stod stilla för en minut. Idag när jag kom hem efter ett gympa pass låg min ena katt LillChippen och gallskrek. Jag förstod direkt att något var fel och försökte att snabbt undersöka honom innan jag ringde till djurakuten. Han kunde varken stå eller gå och jag fick absolut inte ta på hans kropp. Först trodde jag att det var hans knä för han har tidigare haft problem med det men sen insåg jag att det måste vara hans urinblåsa. Hans blåsa var alldeles svullen och han högg till så fort jag nudda den. Han har tidigare även haft problem med blåsan och jag vet att när den är så pass svullen har man inte mycket tid på sig så att den inte spricker, för då dör oftast katten.

Väl inne på akuten konstaterade veterinären samma sak och hon sa att han måste opereras omgående. De ville dranera blåsan och skölja bort kristallerna som har bildas. Stackars Lillchippen skrek och skrek och fick lugnande medel och sen sövdes han. Under tiden fick vi vänta i väntrummet och det kändes såklart som evigheter. Jag grät och grät och var så orolig i hela kroppen. Jag fick samma panik som jag fick med Junior och kände att jag klarar inte av att förlora min kära katt mitt i allt.

Veterinären kom tillslut och hämtade mig och Alex och berättade att operation hade gått bra och att Lillchippen nu höll på att vakna upp. Hon berättade att hon aldrig hade sett så mycket kristaller på en katt och att det var så mycket att det fyllde flera teskedar och att blåsan var dessutom fylld med en massa blod. Hon berättade också att hon hade sytt på en kateter och att han skulle få dropp och antibiotika. Veterinären sa att hon ville behålla Lillchippen några dagar och att hon säkert behövde söva honom igen några gånger för att rensa blåsan och urinröret ordentligt. Hon fick inte bort allt med än gång för han skulle inte klara av att vara nedsövd så länge. Hon vill även ta några tester på njurarna för att se att de inte har tagit all för mycket skada. 

Beskedet kändes jobbigt och det gör så ont i mig när jag ser hur ont min stackars lilla katt har, men nu kan jag i alla fall pusta ut lite då den akuta faran är över och att han inte lider i den grad han gjorde tidigare. Jag kommer dock inte att kunna slappna av helt då jag är nervös för vad testerna kommer att säga eller om han inte återhämtar sig som han ska. Antagligen kommer han att överleva det här men jag kommer nog ha svårt att sova ikväll och det känns väldigt tomt utan honom. Märker även på vår andra katt Muffins att hon undrar vad det är som händer. Hon söker väldigt mycket kontakt och det kan jag säga tröstar väldigt mycket. Många förstår inte att katter är mer tillgivna än man tror. Nu ska jag mysa mer med Muffins och tänka positiva tankar som jag hoppas att Lillchippen kan få energi från. Inte för att jag vet hur men ibland är inte allt så rationellt.  

Ikväll åker min vän Rebecca till Thailand. Så himla skönt för henne och hennes familj. Jag hoppas att de kan ha skoj och mysigt trots deras stora sorg. Jag kommer att sakna henne och vet inte riktigt hur jag ska klara av det utan henne. Självklart går det men det är så tryggt och skönt med någon som henne vid sin sida. Vi kan ju prata om allt och vi förstår ju varandra helt och hållet. När hon kommer hem ska vi börja gå en danskurs ihop. Det ser jag fram emot, att få dansa av mig fläsket och få positiv energi.

Idag ska jag och Alex till IKEA tillsammans med alla andra dårar. Vi ska kika på allt möjligt som kan förbättra vår lägenhet. Vi behöver mer förvarings utrymmen och lite kökssaker. Alltid kul att shoppa till hemmet när man ser förändringen. Saknar dock fortfarande vår nyinköpta soffa som enligt leverantören är försenad och kommer i februari. Känns som att det alltid blir så och hade vi köpt soffan på IKEA hade säkert delar saknats. Oavsett när den kommer så är den efterlängtad och kommer att bli väl utnyttjad, haha. Ne nu ska vi mot IKEA-skogen!

Veckan som har varit har inte varit något vidare. Möttes av ett jobbigt besked första dagen tillbaka på jobbet. Fick veta att min chef antagligen är utbränd och på väg att gå in i väggen riktigt ordentligt. Först blev jag ledsen för att hon är den bästa chefen jag någonsin haft och jag tycker så synd om henne. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna och jag fick stålsätta mig för att inte börja gråta. Min andre tanke var sedan men gud hur ska jag orka och finna motivation nu när hon är borta. Att börja jobba igen har känts bra just tack vare henne och nu när hon är borta känner jag mig så ensam. Min chef har både stöttat mig privat och på jobbet. Vi har alltid haft en bra dialog och jag kände mig trygg inför min framtid dem närmaste månaderna. Det är så viktigt att jag inte överanstränger mig nu och bara jobbar mina 50%.

Tyvärr är det bara stressiga och hektiska månader som ligger närmast på jobbet. Vi håller på med kvartalsrapporten och årsredovisningen och normalt har jag jobbat mycket övertid denna period fram till mars. Nu slipper jag det i en period men det betyder att mina kollegor behöver bära det stora lasset och särskilt nu när min chef är borta. Självklart får jag dåligt samvete och känner mig klämd, jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Å ena sidan vill jag hjälpa dem alla medan jag å andra sidan måste vara egoistisk och tänka på mig själv. Jag vill inte att dem alla ska tro att jag glider på ett bananskal och skyller på sjukskrivningen. Dem ser mig bara som den professionella Camila som är glad och sköter sitt jobb, men för att jag ska kunna vara så behöver jag mina psykolog timmar och få mycket vila och därför endast bara jobba 50%. Dem ser inte mig när jag är hemma utmattad, trött och ledsen.

Jag och min chef skulle gå igenom vad för arbete jag kan utföra dem närmaste månaderna men tyvärr blev det inget av det och nu känner jag mig lite vilsen och orolig. Visst finns det andra chefer som kan hjälpa till men det blir en omställning för mig och jag är nu extra orolig för att dem inte har samma förståelse. Jag förstår att dem kommer att försöka att få mig att göra mer och de hoppas på att jag kommer att jobba 100% efter januari. Jag inser att det går absolut inte med samråd med min psykoterapeut för då kan dem begära att det blir mer timmar än så. Bara det sättet jag reagerade på visar hur lite stress jag klarar av. Har ont i magen och drömmer om jobb och känner mig helt enkelt orolig.

Känns så annorlunda att känna så för jag älskar verkligen mitt jobb och tycker det är jätte roligt men nu vet jag inte alls vad jag känner, jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Jag tror att det bästa är att ta kontroll över situationen och se till att min sjukskrivning blir förlängd så kommer det att lösa sig automatiskt. Så håll tummarna att det löser sig och att min chef kommer att må bättre för det är hon värd.

I onsdags förra veckan såg jag och Alex Avatar i 3D. Det var verkligen en upplevelse som jag gärna gör om. 3D gör verkligen så att det känns som att man är i filmen och flera gånger trodde jag att jag skulle kunna räcka ut handen och snudda vid huvudpersonerna eller föremålen i filmen. Filmen var nästan tre timmar men det kändes inte alls länge och jag önskade att det inte skulle ta slut. Var så skönt att befinna sig i denna overkliga värld som bestod av en vacker djungel och härliga varelser.

Idag var både Alex och jag helt slut efter Nyårsafton. Vi hade en väldigt trevlig Nyårsafton hemma hos en vän till Alex. Blev väldigt sent och idag blev det en riktig slappar dag. Vi har legat hemma i soffan hela dagen med en massa skräpmat och njöt av ledigheten. Vi båda känner oss nog lite tomma i bollen idag, vi är för trötta att känna efter och tänka utan är bara i nuet. Kan vara rätt behagligt ibland att bara va och kunna mysa ihop. Så skönt att känna att ens känslor stänger av ibland och veta att man haft en riktigt rolig dag. Vet att det är på både gott och ont men det är framsteg för oss att kunna ha kul ibland. Både Alex och mitt hjärta stannade till ett tag vid tolvslaget, vi båda fick en klump i hjärtat men vi kramade varandra och sa att det kan bara bli bättre så vi ser med förväntan fram emot vad 2010 kan erbjuda oss.