Mitt första möte med Junior...
...tyvärr fick jag inte tillbringa dem första timmarna med Junior då jag var nedsövd efter kejsarsnittet. Jag sov ovetandes om att Alex i samma stund fick vara med om en av sina lyckligaste stunder i livet. Han hade fått ta emot Junior direkt efter snittet och han fick bära sin son in till neonatal avdelningen. Väl därinne satt Alex i en fåtölj med Junior nakna lilla kropp mot sitt bröst. Han kände värmen mellan dem två och fick en kontakt han aldrig kunnat drömma om. Vi båda hade aldrig kunnat föreställa oss eller ens kunnat förbereda oss på vad det innebar att bli föräldrar. På bara en nanosekund var vi båda blixt förälskade i den lilla varelsen. Nu visste vi med utan tvekan vad meningen med livet är.
Alex kände att han ville att jag också skulle finnas närvarande och gick för att vara med när jag vaknade ur narkosen. Alex och en sköterska pratade med mig och jag hörde dem på distans men det enda jag hade i huvudet var min andning. Jag fick panik när jag vaknade och trodde att jag hade problem med min andning. Sköterskan höll nämligen en syrgasmask framför mig och jag kopplade direkt till lustgasen och började andas som jag gjorde under förlossningen. De båda sa till mig på skarpen men jag ville inte lyssna. Minns att Alex nämnde att Junior mår bra, men jag svarade bara irriterat att det skiter jag i för just nu kunde jag inte andas. Jag hade inte heller någon känsel i benen. Jag försökte röra på benen men det gick inte. Fick i efterhand förklarat att det berodde på narkosen och den extra skjutsen av epiduralen jag fick under snittet.
Tillslut kvicknade jag till och de rullade in oss till föräldrarummet där vi åt vår frukost och sedan rullades jag ned till Junior. Han var underbar. Så söt så fin så lik mig. Jag var samtidigt så rädd. Jag hade svårt att förstå att den lilla vackra varelsen hade kommit från mig och att jag nu var mamma. Drogerna i min kropp hjälpte inte heller. All smärtlindring fick mig att vara lite borta men ändå närvarande och det gjord ont i magen att hålla i Junior. Jag hade honom en timme i min famn men sen orkade jag inte mer. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till vårt rum för att sova lite. Vi visste ju nu att det var över och att han mådde bra där han låg. Visst han hade gnytt lite men läkarna sa att det var normalt då han kanske hade skadats lite i lederna när de drog ut honom ur magen.
Vi båda sov och åt ytterligare. Vi kände oss båda utmattade men hade nu mer energi att orka ta in vad som pågick. Vi båda ville minnas det som hänt och skulle hända, inte var dag man blir mamma och pappa. Vi var så lyckliga och hade redan ringt och meddelat alla vi känner att nu äntligen var Junior född och vi mådde bra. Jag ville passa på att ta det lugnt dels på grund av att vi inte sovit på nästan tre dygn och dels för att jag visste att ett kejsarsnitt är ett stort ingrepp och här fick Junior den vård han behövde. Hemma skulle det bara finnas mig och Alex. Så Alex sprang ned till Junior flera gånger medan jag låg på rummet och vilade. Tyvärr är det ett visst handikapp med ett kejsarsnitt. Jag kunde varken sitta el gå de första två veckorna.
Senare på eftermiddagen var min längtan för stor och jag ville ned till Junior. Jag satt med honom igen mot mitt bröst. Amningen hade inte kommit igång än, vilket kunde dröja när man hade fått kejsarsnitt. Nu var jag mer vaken och jag kände min mamma instinkt som kom smygandes. Alex hade ringt till pappa för att få låna hans kamera. Pappa ringde och sa att han fanns vid sjukhusets entre och Alex sprang för att möta honom. Medan Alex var borta hade Junior somnat vid mitt bröst.
Vår älskade Junior bara några timmar gammal.
