mammacamila

Julafton närmar sig och konstigt nog längtar jag dit. Jag vet att denna julafton kommer nog att vara den tyngsta julafton jag haft i mitt liv men jag har inge val och jag kommer att behöva gå igenom dagen. Jag längtar för att jag vet att Alex kommer att vara ledig tillsammans med mig och vi kan rå om varandra. Jag längtar även för att efter julafton och nyår är det början på ett nytt år med nya förhoppningar. Jag hoppas att 2010 ska innebära nya förväntningar och mindre oro. Jag vill och önskar att år 2010 ska bli Alex och mitt år utan större motgångar. Känns som att det är vår tur att få känna ren lycka under en längre period. För att få julafton att verka mindre jobbig har jag börjat jul pynta lite grann för att jag själv ska inse att det närmar sig samt att det blir trevligare härhemma i mörkret. Kanske ett tecken på att jag mår bättre som Alex mamma sa, då jag nu börjat bry mig om hur det ser ut härhemma.

Nu har det gått flera dagar sedan Juniors gravsättning och jag känner mig nästan mera frustrerad än någonsin samtidigt som jag känner mig mer glad och kan drömma om framtiden. Man kanske kan säga att mitt sinnestillstånd har förändrats från att vara mer jämnt till att gå upp och ned, finns inget emellan. Jag tycker själv att det oftast är skönare för då jag kan njuta av längre perioder när jag är glad men när jag väl blir ledsen så känns det som att jag är på ruta ett igen. Jag hoppas och tror inte att det påverkar min relation till Alex. Jag tror snarare att han uppskattar och mår själv bättre när han ser mig mer glad och skrattar, vilket han tidigare inte såg ofta. När jag är ledsen tröstar han mig och jag tror inte han tycker det är jobbigt då det är mer sällan och han känner sig nog uppskattad. Jag hoppas han förstår hur mycket han betyder för mig och jag försöker att visa det med handlingar och säga det. Jag hoppas också att han känner sig tröstad när han behöver vara den som är liten och jag är den som är stark. Jag ser även fram emot när mitt sinnestillstånd är mer stabilt och jämt och jag inte får mina ledsamma nedgångar som får mig att må illa utan kan vara ledsen men samtidigt väldigt väldigt lycklig. Kanske svårt att förstå vad jag menar och det är även svårt att uttrycka med ord. Men jag tror att ni läsare kan läsa mellan raderna.

"Må dina ögon blandas med solen.
Må dina andetag sammansmältas med vindarna.
Må ditt vatten blandas med oceanerna.
Må din aska bli ett med jorden.
Må du gå till himlen eller till jorden,
vilken än din riktning är".

från VEDA skrifterna 1500 f.kr

 

"Sorgen är det pris vi får betala för att vi älskar och uppskattar människor.
Sorgen är därför någpt positivt, hur obegripligt svår sorgen ändå kan vara att uthärda och måste få vara. 
Livet är inte en självklarhet, inte en mänsklig rättighet.
En ofattbart svår stund som denna lär oss att inse att livet inte är en gång för alltid givet.
Det kan också lära oss att bättre slå vakt om livet. 
Bättre slå vakt om våra medmänniskor.
Bättre slå vakt om varandra".

Jerzy Einhorn

Mina föräldrar är utomlands på semester för att fira min pappa som fyller år. Tror även dem tycker det är skönt att komma iväg efter denna händelserika höst. Jag har en väldigt nära kontakt med mina föräldrar och pratar med dem nästan varje dag. Inte på grund av det som hände Junior utan det har alltid varit så. Nu när dem är borta kan jag inte ringa dem när jag vill eller när jag känner ett behov av att få prata av mig. Mamma och jag är nog mest lika och därför är det en lättnad att kunna prata med henne. Har inte tidigare tänkt på hur tomt det skulle vara utan dem. Vem ska jag prata med när dem är borta? Självklart kan jag prata med min bror och Alex men det är ju ändå något speciellt med ens föräldrar. När man är ledsen och känner sig ynklig intar man rollen som den lilla dottern som behöver tröstas av sin mor. Den rollen ens mamma spelar kan ingen annan uppfylla. Jag är nog en riktigt liten mammagris och fortsätter gärna vara det länge framöver.

åh vad jag längtar tills jag blir gravid. Tidigare längtade jag inte efter att blir stor igen utan bara tanken av att vara gravid, men nu den senaste veckan har jag till och med börjat längta efter den stora magen. Känns galet men det var ändå mysigt att veta att man hade sitt lilla knyte därinne närmast sig själv.

Nu ska jag iväg och träna och sen blir det hämtning av nya köksstolar. Jag och Alex bestämde oss för att äntligen ta tag i vårt hem och har införskaffat ny soffa, bord, tv bänk och stolar. Känns skojigt att fokusera på boendet och titta på andra lägenheter för då känns inte längtan lika lång. Mitt tålamod har aldrig funnits och jag tycker redan att jag har fått mitt livs prövning så jag hoppas verkligen jag blir gravid fort.

Efter gårdagen känns det faktiskt ok, jag känner att Alex och jag är starkare än någonsin och att vi klarar av vad som helst. Även om jag är sjukskriven känns det som att jag har fullt upp. Förstår inte hur man hann med allt tidigare. Jag antar att man blir så mycket effektivare när man jobbar. Idag hade jag en heldags planering med arrenden jag ville få gjort. Men jag vaknade med PMS och fick ingen lust att göra något alls. Först trodde jag att jag hade blivit sjuk igen men blev påmind om att när jag mår illa och har migrän så innebär det att mensen närmar sig. Hade helt glömt eller förträngt hur det är när jag får PMS. Usch man kan ju bli galen, ska det vara såhär nu varje månad. Vissa skulle säga att jag har symtom som om att jag var gravid igen, men jag känner min kropp så pass väl att det inte är så denna gång. Jag har alltid migrän och illamående när jag ska få mens. När jag blev gravid med Junior hade jag inga PMS, det var det som fick mig att börja undra. Blä, längtar tills jag blir gravid igen och får slippa PMS igen.

"En olycka kommer sällan ensam". Ja, det uttrycket kanske stämmer. Idag dunkar mitt hjärta extra hårt för min älskling. Idag fick Alex reda på att han har en ovanlig ögonsjukdom som innebär att hans synfält försämras med tiden. Tydligen synnerverna som kommer i kläm på grund av ett tryck bakom ögonen. Enligt läkaren kan man inget göra då de inte vet tillräckligt om sjukdomen. Man har bara varit medvetna om den i 10 år. Hittills visste inte läkaren någon som hade blivit blind vilket känns otroligt skönt att höra, men det är tillräckligt dåligt för att han inte ska få köra bil, och lite sämre lär det bli även om det går väldigt långsamt. Jag förstår att min älskling måste känna så mycket frustration och efter att Junior dog behöver vi höra positiva nyheter och inte negativa. Som Alex sa så blir det som ett handikapp för honom och det är absolut inte det Alex behövde höra nu. Jag önskar att jag kunde få Alex att känna sig bättre till mods och sänder här 2 kilo kärlek till honom. Alex säger att det är så mycket han älskar mig, det kanske låter lite men det är det inte. Sägs ju att själen väger 21 gram. Vissa menar att en kropp minskar 21 gram ögonblickligen den dör. Finns inga vetenskapliga bevis på varför utan då menar man att det är själen som har lämnat kroppen. Då förstår ni hur mycket 2 kilo är jämfört med en hel själ.

Phew, jag mår mycket bättre nu! Febern har gått ned och jag känner mig normal igen. Igår var vi bjudna på middag av ett par som jag inte känner så väl. Det är vänner till Alex som sträckte ut sin hand till oss. Det var verkligen trevligt och jag gillar att lära känna nytt folk. Särskilt nu när man inser vikten av vänner och hur pass utvecklande det är att få utbyta tankar och erfarenheter.

Jag skrev sist att jag hade så mycket att berätta men idag är det som bort flyget. Minns knappt dagen och känslorna jag fick under min lilla visit på jobbet. Väldigt konstigt men jag har märkt att jag inte orkar hålla kvar tankar särskilt länge, det blir på något sätt alldeles för mycket intryck på än gång om jag håller kvar alla mina funderingar. Jag minns dock att när jag klev in på kontoret fick jag en klump i magen och jag började gråta, som tur var var min vänliga kollega där och tog hand om mig. Känslorna som vällde över mig försvann snabbt och sen var det bara trevligt att se alla igen för en kort stund. Men som sagt jag minns inte vad jag tänkte under mötet med alla och hur jag kände inför det hela efteråt. Kanske lika bra så jag inte har för mycket grubblerier i min skalle.

Igår morse födde en kär vän en liten liten dotter. Den här gången gjorde det inte alls ont att få höra dem nyheterna utan jag kunde glädjas med henne. Jag tror att det beror på att denna vän är adopterad från samma barnhem som mig i Colombia och vi har ett särskilt band. Vi känner oss som själsfränder. Vi ses inte alls ofta men pratar mycket och förstår varandra på ett sett som ingen annan gör. När jag pratade med henne kändes det som att Colombia var lite närmare och jag blev påmind om hur livet kan göra sina kast. Tänk att hon och jag blev vänner av en slump och att vi båda hamnade i Sverige. Jag undrar och fantiserar ibland hur livet sett ut om jag blivit uppväxt i Colombia. Så jag vill säga GRATTIS vännen om du läser det här. Så himla glad att det gick bra för dig och jag ser fram emot att se den lilla tillsammans med dig när tiden är mogen. Sköt om er!

Äntligen har jag börjat få små träna lite så att jag känner mig varm och lite svettig. Fick veta när jag var hos Spec MVC att det bara är bra om jag kommer igång med träningen så att jag kommer i god form inför en ny graviditet, och mitt kejsarsnitt verkar ha läkt mycket bra. Så nu är mitt mål att träna varannan dag. Har sådana klädproblem att jag är grymt motiverad att gå ned i vikt. Jag förstår att det kommer att ta sin lilla tid då jag hann att lägga på mig en hel del. En sak är klar och det är att jag nästa gång kommer att vara mer försiktig med vad jag stoppar i mig. Jag har förstått att de flesta går ned mycket under amningen men det är inte säkert att amningen fungerar, och samtidigt vågar jag inte utgå från att nästa barn kommer att överleva. Vill inte stå där tjock och snopen igen och behöva kämpa så mycket med min vikt. Vet att det är en dum tanke och att jag måste tänka positivt. Jag antar att jag kommer att bli mer positiv med tiden. Min dröm och största önskan att få barn är större än rädslan och det känns som en bra början.

Jag har även märkt att jag har fått lite noja på bakterier. Det är säkert på grund av att Junior dog av en bakterie. Jag tvättar händerna konstant och så fort jag kommit hem från stan. Jag sköljer grönsakerna och frukter extra noggrant och kliar mig inte i ögonen ifall jag är ute på stan. Jag vågar inte röra min hud ifall jag har råkat ta i saker utomhus eller i tunnelbanan eller på bussen. Jag är så rädd att jag ska bli sjuk och den här hysterin med svininfluensan gör det inte bättre.

Sedan Juniors död har jag blivit så medveten om hur ens kropp fungerar och hur pass viktigt det är att man sköter den. Jag hoppas jag kan vidhålla denna tanke och hålla mig i god form och även under en graviditet, men inte på ett överdrivet sett utan under sunda förutsättningar. Förut var jag så säker på att jag inte skulle kunna bli gravid igen, att det är något fel med min kropp. Det fanns ingen anledning att tro så men min rädsla vann. Nu tänker jag inte så utan nu kretsar mina tankar kring första tiden efter förlossningen. Livrädd att nästa barn ska dö i plötslig spädbarnsdöd eller något annat shit. Men jag får ta en dag i taget och fokuserar nu på min hälsa så att jag en dag står här gravid igen:-)

Idag är det Fars dag och självklart kommer jag att fira Alex. Jag vet att Alex känner sig som en pappa även om Junior inte finns med oss. Meningen var ju att vi skulle njuta av dagen tillsammans med Junior och mysa vi tre. Även om Junior hade varit för liten att förstå eller ens själv kunnat säga grattis så betyder dagen mycket. Både jag och Alex känner oss som föräldrar och kommer alltid säga att vi har ett barn men som inte är vid liv. Så nu ska jag se till att Alex kan få njuta av dagen han med, idag är det säkert extra viktigt att Alex får känna sig bekräftad som en pappa. Vi kommer alltid vara föräldrar, det kan inget eller ingen ta ifrån oss. 

Puss älskling!

För första gången är jag genuint glad sedan Junior dog. Jag har nu kommit hem från specialistmödravården och haft ett mycket givande möte. Jag träffade överläkaren som jag har haft kontakt med sen Junior dog och hon gav mig det glädjande beskedet att det nu är grönt ljus för en ny graviditet. När hon sa dem orden kunde jag inte sluta gråta. Jag blev så överraskad och jag kände mig helt plötsligt starkare. En ny graviditet gör det enklare att gå vidare och gör det möjligt att fokusera på något positivt. Många tycker att man ska vänta med ett syskon till Junior för att man behöver sörja klart. Men det är lätt att säga så när man inte själv har drabbats av något liknande. Jag vill absolut inte ersätta Junior men jag vill fortfarande ha barn och det hjälper inte att avvakta för sorgen kommer alltid att finnas med oss. Ser man på dem som förlorade sina barn eller respektive i tsunamin gick många av dem vidare väldigt fort, dem träffade nya partners eller fick barn. Jag kan nu förstå dem och inser att det är nästan det enda sättet att gå vidare.
Nu ska bara jag och Alex landa i det här och så får vi se när Junior får ett syskon. Överläkaren var så söt och sa: "jag ser på dig att du kommer att bli gravid fort"  Dem orden värmde och även om det skulle ta ett tag så ger det mig hopp och det betyder massor när överläkaren tror på mig och min största önskan.

Så himla nervös...idag ska jag till specialistmödravården!!! Vi ska prata om Junior men framförallt om huruvida de ska kunna hjälpa mig i framtiden när jag förhoppningsvis är gravid igen. Jag har förstått att de skall ta hand om mig och ge oss det stöd vi behöver, men det viktiga är hur de kan förhindra att det händer igen. Jag kommer att få gå på extra kontroller och antagligen få planerat kejsarsnitt. Jag är nog nervös för idag kommer jag även få veta när jag får bli gravid igen med hänsyn till mitt kejsarsnitt. Jag vill inte riskera att något händer igen och att livmodern spricker men samtidigt har jag inge tålamod och vill så gärna vara gravid NU. Så håll tummarna att jag läkt ok och att vi får skaffa ett syskon till Junior inom en snar framtid. Jag lovar att berätta mer när jag är tillbaka...

Finns faktiskt ett litet knep som jag tror att de flesta använder sig av för att komma i rätt stämning eller för att kunna känna mer. Jag pratar så klart om att lyssna på MUSIK. För mig betyder musik så otroligt mycket. Jag älskar att dansa till bra musik och jag kan inte träna utan musik. Musiken peppar och gör mig glad och ger mig den energi jag behöver. Är jag på dåligt humör eller ledsen lyssnar jag gärna också på musik för att släppa fram känslorna och gråta en stund.

Jag vågade inte alls lyssna på musik när Junior dog för jag orkade inte släpp fram mina känslor, för det är omöjligt för mig att inte känna något alls när jag hör musik. Nu vågar jag och det går inte en dag utan att jag lyssnar på musik. Sätter gärna på bra klubb musik när jag är ute och promenerar för att hålla igång tempot. När jag är hemma lyssnar jag mycket på Juniors två låtar som vi spelade under begravningen. På så vis känner jag mig närmre Junior och hoppas han kan känna min kärlek till honom.

Jag förstår nu att det krävs nästan sargade själar för att kunna skapa den bästa musiken eller snarare sjunga texten. Man hör när artister sjunger med sådan inlevelse att de måste ha haft ett bagage som ständigt gör sig påmint. Man säger ju ofta att de bästa artisterna och konstnärerna har trasiga själar, vilket jag själv nu kan referera mig till. Jag känner precis så att jag skulle och vill utrycka mig med ord och bild. Jag har tidigare målat mycket och skulle gärna ta upp det igen. För nu har jag så mycket känslor som vill ut på ett eller annat sett. Jag är ganska så säker på att efter Juniors död har min talang för att rita och måla blivit bättre då kreation handlar om känslor och upplevelser.

Igår var jag och Alex vid Skogskyrkogården och tittade på olika alternativ för Junior att ligga begraven. Vi valde en plats mellan två träd. Vi är så glada för vi fick välja på platser som ligger i mitten av området där det är som vackrast. Vi har även beställt en gravsten och väntar nu på att allt ska vara på plats. Jag längtar tills jag kan gå till graven och prata med min lilla kille. Självklart kan jag prata med min lilla prins hemifrån men jag finner inte samma harmoni här som på Skogskyrkogården.

Jag har sparat en del dekoration från Juniors begravnings ceremoni, bland annat ett mosshjärta som låg på kistan. Min tanke var att lägga mosshjärtat på Juniors grav. Jag köpte igår en vacker fjäril som jag kommer att fästa på mosshjärtat. Jag ser min lilla prins som en ängel med vingar. Men Junior var så liten och skör och samtidigt så stark och vacker att jag ibland fantiserar honom som en vacker fjäril som flyger runt och tittar ned på mig.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag skriver detta inlägg. Efter förlossningen har jag inte gått ned ett dugg i vikt. 7 kilo försvann i samband med förlossningen men sedan dess har jag verkligen fått tänka på vad jag äter. Jag hade sett framför mig att jag skulle kunna rasa lite i vikt tack vare amningen men nu går ju inte det. Jag får dessutom inte träna än på grund av kejsarsnittet. Så nu står jag här med ett kläd dilemma. Jag får inte på mig mina vanliga kläder och behöver nya. Jag har varit runt på stan och letat men det finns inte mycket snygga kläder i stora storlekar, och allt som är i stor size sitter inte bra på mig då jag är så kort. Visst jag kan ha tights och stora tröjor, men come on...hur snyggt är det egentligen och inte vill jag ha på mig det varje dag. Finns nu inte många alternativ kvar, så nu sitter jag här med mina mammakläder och mjukisbyxor som är det enda sköna. Känns hel deppigt och jag längtar till jag får börja jogga igen!!!!!

Phew, nu kan jag pusta ut lite. Förra veckan beslutades det att man skulle förlänga min sjukskrivning. Jag har varit så stressad och inte riktigt vetat hur jag skulle klara av att börja jobba i november. Jag känner att min kropp rent fysiskt är redo men att min psykiska hälsa inte är redo, vilket iof påverkar min kropp och gör att jag ständigt är trött men kroppen har läkt efter förlossningen och kejsarsnittet. Jag vill komma igång så fort som möjligt. Jag har fått för mig att ju fortare jag är tillbaka på jobbet desto fortare kan jag och Alex försöka få barn igen. Men stämmer verkligen det? Vad säger att jag är mer redo då och vad säger att jag måste ha jobbat en viss period innan vi får försöka? Knepigt det där och jag tror det är bäst att lyssna på hjärtat och inte på vad alla andra säger.

Någon undrade tidigare hur jag fördriver tiden på dagarna. Jag svarade att jag blivit som en pensionär. Jag klarar bara av ett ärrende per dag. Är så trött hela tiden av sorgen och jag har fått någon form av torgskräck att jag inte klarar av att vara på ställen med mycket folk, vilket är svårt att undvika då stan kryllar av folk . Jag har fått veta att det är en vanlig reaktion för man tål inte så mycket intryck och fixar helt enkelt inte av vara med många samtidigt. Jag får panik känslor när det blir för mycket och börjar helt enkelt gråta. Självklart bearbetar jag detta och försöker att utmana mig men det får ta den tid det tar och ska inte stressas fram. Jag försöker att gå promenader varje dag och gör oftast ett ärrende samtidigt, och jag försöker även att börja träffa vänner igen. Dem dagarna jag har träffat psykoterapeuten eller läkarna är jag som mest utmattad och då går jag direkt hem för att vila.

Idag ska jag och Alex äta lunch med några vänner för att sen äta middag med några andra. Jag ser faktiskt fram emot det trots att det är mer än vad jag brukar göra. Även om jag säkert är helt slut när jag kommer hem så har jag förhoppningsvis fått skratta vilket ger mig mer energi.