Förlossningen
Jag vaknade onsdagen den 2 september av att vattnet gick. Jag tittade på klockan och såg att hon var 23:30. Jag kände hur vattnet forsade ur mig så fort jag rörde mig, det ville aldrig ta slut. Konstigt nog blev jag inte rädd utan fokuserad och kanske rent ut av lättad att det äntligen var dags. Alex hade precis lagt sig och blev väldigt fokuserad även han. Tur nog var väskan redan packad så Alex ringde efter taxi och vi klädde på oss. Jag hade inga värkar utan var mest orolig för att blöta ned hela taxin. Vi hade planerat och fått plats att få föda på BB Stockholm, men tyvärr tar dem inte mot förtidigt födda barn utan vi fick vända oss till SÖS. Vi båda visste att det finns risker med för tidigt födda barn, men vi var ändå lugna... vi var ju ändå i vecka 35 och allt hade hittills set bra ut.
Väl framme på SÖS mottog en otroligt vänlig själ oss. Minns inte hennes namn men hon var undersköterska och skulle skriva in oss. Vi fick vårt rum där vi fick vara resten av tiden. Förlossningsrummet var litet och opersonligt och såg inte alls ut som ett av rummen på BB Stockholm. Men vad gjorde det, jag kände mig trygg för att sköterskan hade satt på mig två band med apparater där den ena visade Juniors hjärtslag och den andre visade mina sammandragningar. Kändes som allt var under kontroll.
Undersköterskan undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 1 cm. Hade inte alls haft ont och blev förvånad. Men efter några timmar började jag känna värkarna och fick morfin. Det kändes verkligen som en kraftig mensvärk. Helt plötsligt inser jag att det var torsdag och solen lyste in på rummet. Vi öppnade fönstret för att få in frisk luft och jag hade nu kommit igång med värkarbetet på riktigt. Alex hjälpte mig att förvarna när han såg att en sammandragning var på G och han peppade mig. Jag bad om mer smärtstillande och fick börja med lustgasen. Tog en stund att förstå sig på hur lustgasen fungerade. Det gällde att andas in den innan själva värken gjorde ont. Tillslut tyckte jag inte att lustgasen alls hjälpte och bad om epidural. Men de ville inte ge mig det än utan de höjde doseringen på lustgasen. Efter några timmar skrek jag igen att nu orkar jag inte mer och de höjde doseringen i lustgasen igen. Jag minns att jag undrade varför de inte höjde till max dosen från början.
Sköterskan kom in och kollade läget och nu var jag öppen 5 cm efter 18 timmar. Jag fick då ett ok för epiduralen och de ville även sätta in ett värk stimulerande dropp. Jag hade hört talas om hur jobbigt det är att ta epiduralen men det gjorde inte alls ont. När den väl gav effekt kändes det lätt att föda barn. Detta skulle jag greja om det fortsatte såhär. Tyvärr har epiduralen den effekten att sammandragningarna kan avta och självklart hände det mig också. Doktorn beslutade att öka det värk stimulerade droppet och det satte fart nästan med än gång. Så ont jag fick då har jag inte haft någon gång. Jag skrek, grät och skakade av smärta. Jag blev rädd att detta kommer jag aldrig att klara. Fick värkar en gång i minuten och ibland blev jag så groggy av lustgasen att jag försvann in i en dimma. Alex har i efterhand berättat att jag inte var kontaktbar alls och att det var skrämmande att se.
På slutet hade jag gett upp flera gånger. Hade väl panik i mellan åt och tyckte att profylax kursen inte gett oss något. Hjälpte inte alls, helt värdelöst och bort kastade pengar. Barnmorskan och Alex fick säga åt mig på skarpen. De tvingade upp mig på en pilates boll som jag fick sitta och gunga på. Det är tre skift per dygn och ibland fick man en barnmorska man kände sig trygg med och ibland fick man en barnmorska man snarare blev rädd el arg på. Då längtade jag efter skiftbytet medan jag grät när den där "snälla" som förstod mig skulle sluta. Det värsta av allt var att jag inte fick mat under hela tiden på förlossningen. Fanns liksom inga krafter kvar längre. Vet att jag gick på toaletten för att kissa några gånger och då kollade jag efter ett kök i smyg men jag sade inget till Alex. Matlusten försvann så fort en värk satte igång.
Äntligen var jag öppen 10 cm och barnet låg i bäckenbotten och jag kunde börja krysta. Kände ingen smärta alls när jag fick börja krysta. Det var som en befrielse och jag fick nya krafter från ingenstans. Jag blev nästan glad och kunde le. Alex snappade upp detta och även han blev glad för nu var det ju så nära. Jag krystade i ca 30 min men Junior kom inte ut. Doktorn tog då beslutet att hon skulle försöka med en sugklocka och om det inte gick skulle det bli akut kejsarsnitt. Jag försökte mitt bästa och svetten rann men Junior kom inte ut. Snabbt avbröt de för Juniors hjärtljud blev lägre och det handlade om minuter. Jag insåg nog inte faran utan blev lättad över att det jag inte längre behövde prestera något. Det var nu upp till läkarna. De sprang med mig rullades in i operationssalen och jag hörde hur dem alla skrek till varandra. De checkade av att allt fanns på plats. Jag blev förvånad över att det var så många som behövde vara där. Tror jag såg minst 10 personer och sen sade någon godnatt till mig. Jag har fått för mig att man räknar ned från 10 för att sedan somna in, men så var det inte. Jag deckade på en sekund. Klockan var nu 01:26 fredag morgon.
Jag vaknade upp tidig fredag morgon av att Alex stod vid min sida och sa hej och att en sköterska gav mig syrgas. Jag var så inne i min andning att jag började med min egen andningsrytm för det kändes som att jag inte kunde andas alls. Både Alex och sköterskan sa åt mig att det inte var några problem men jag blev arg och frustrerad över att de inte förstod mig. Alex nämnde att Junior mådde bra, men i den sekunden struntade jag i det för jag var helt inställd på att jag höll på dö. Tillslut lugnade jag ned mig och jag insåg att jag inte heller kunde röra benen och det var därför jag kände sådan panik. Sköterskan sa att det är fullständigt normalt. Man blir lite förlamad då de ger än en extra skjuts av epiduralen innan snittet görs. Jag kände att jag fick acceptera hennes förklaring och fokade på vad Alex faktiskt sagt. Junior mår bra och jag ska få träffa honom. Först behövde vi bara lite näring och rullades in till föräldrarummet där vi fick födelsedagsfrukost. Snart mycket snart skulle jag få träffa Junior för första gången utanför min mage.
