mammacamila

De alla var borta i nästan en timme och det var den längsta timmen i mitt liv. Jag skrek och grät och var så frustrerad. Jag kunde inte röra mig, jag ville bara springa in efter dem men var helt hjälplös. Här låg jag ensam på neonatal avdelningen med flera bebisar. Jag såg sen en mamma som satt med sitt förtidigt födda barn. Hon såg helt förskräckt ut och jag insåg att jag antagligen skrämde livet ur henne. Hon var nog lika rädd hon, vem vet hur det skulle gå för hennes barn. Hon blev väl medveten om hur allvarligt det var att hennes barn fötts för tidigt. Tillslut kom det in en sköterska till mig som försökte lugna ned mig, men det gick inte. Alex kom då in och sa att Junior var vaken och fick hjälp med andningen. Han sa att jag nu måste klara mig ensam så att inte Junior var ensam därinne. Självklart ville jag att Juniors föräldrar var med honom och nu när jag inte kunde då jag låg i en säng oförmögen att röra mig fick han vara det stödet Junior behövde.

Jag har ingen tidsuppfattning alls men under en period varvade Alex och barnläkaren med att komma in till mig och rapportera vad som hände och vad de gjorde för att Junior skulle kunna leva. Barnläkaren insåg allvaret och sa att Junior behövde flyttas till KS el Huddinge Sjukhus för de är de ända som bedriver respirator för barn. Just nu satt det två sköterskor som pumpade luften till Junior. Han sa även att han inte kunde förstå vad som var fel för Junior hade ju mått så bra redan när han kom ut och fått bra resultat på apgartesten. Det bestämdes att Junior skulle flyttas till Huddinge och att överläkaren där skulle komma till SÖS för att möta Junior. Så det ordnades med ambulans till Junior och även oss. Junior skickades iväg innan oss. Vi fick invänta våran ambulans. Vi kunde inte åka med i samma då jag var sängliggandes.

När vi kom fram till Huddinge fick vi vänta en stund tills överläkaren mötte oss. Vi fick se Junior och han låg där med sin respirator. Han såg så liten och ynklig ut. Jag fick panik känslor och klarade knappt av att vara därinne. Det kom pip ljud från de olika apparaterna som var kopplade till Junior som tjöt till ibland för att larma att det behövdes en åtgärd el för att informera om vad de gjorde. Överläkaren som var barnläkare där berättade att Juniors hjärta stannat under färden till Huddinge men att han nu var stabiliserad. Han visste inte vad som var fel men att nu hade man börjat ta alla tester som kan tänkas göras och att det bästa vi nu kunde göra var att vila. Vi hade ju trots allt inte sovit ordentligt sen i onsdags och nu var det fredag natt.

Vi fick ett rum nära Junior men precis när vi skulle släcka kom sköterskorna in springandes att sa att vi måste fort tillbaka till Junior. De sprang med mig och Alex strax bakom. När vi kom in till Junior stod läkarteamet där och larmen tjöt. Det var den värsta mardrömmen någonsin. Vi ville bara vakna. Läkaren berättade att hjärtat stannat igen men att Junior åter igen var stabiliserad. Stackars lilla Junior vad han fick kämpa, vi insåg nu att nu handlar det om liv och död och att det inte var läge att krascha utan nu måste vi försöka vara starka för Juniors skull. Så vi gick för att vila igen.

Jag och Alex var så trötta och jag hade så ont efter mitt kejsarsnitt. Jag hann inte tänka på mig själv så det var skönt att sköterskorna kom ihåg mig och gav mig smärtlindring när det behövdes. De väckte mig var 6:e timme för att ge mig smärtstillande. Alex och jag var visserligen helt utmattade men det var inte så lätt att sova när man inte visste om man skulle få se sin son levandes igen när man vaknade. Läkarna lovade oss att de självklart skulle hämta el väcka oss om något hände. Både jag och Alex var livrädda att behöva vakna av att de skulle komma med ett besked som man vi då inte riktigt vågade säga högt. Vi grät mycket och höll om varandra och peppade oss om att det kommer gå bra. Vi måste våga tro på hoppet och på Junior. Ger vi upp nu så ger vi ju upp vår son och det kändes fel.

Vi vaknade tidig lördag morgon och fick prata med läkaren. Han berättade att inget hänt när vi sov och han var fortfarande stabiliserad men i kritiskt tillstånd. Läkaren förklarade för oss att nu är det viktigt att vi förstår hur allvarligt sjuk Junior är. Han berättade att Junior blödde inombords lite överallt och att han inte kunde andas själv. Han hade höga blodgaser vilket betyder att han hade hög halt av mjölksyra i blodet och att han hade börjat svullna då han fick vätska, blodplasma och antibiotika i kroppen. Hans lilla kropp orkade inte att balansera allt. De hade även sett att det nu fanns några mörka fläckar i hjärnan. Fläckarna kunde vara blödningar men än visste man inte. Läkaren sa att Junior antagligen fått en septisk chock som är en reaktion kroppen får av en infektion. Antagligen har han smittats av en bakterie under förlossningen som hade lett till en blodinfektion. Tyvärr kunde de inte än veta vilken bakterie utan det tar några dagar att få provsvar. Vi fick helt enkelt avvakta och hoppas att Juniors kropp svarade på den behandling han fick. Junior fick antibiotika mot allt innan man visste säkert vad det handlade om.

Hela lördagen gick och Junior blev varken sämre el bättre. Alex ville vara hos Junior så mycket han kunde och tog flera bilder. Jag försökte att vara hos Junior men fick panik varje gång jag gick in i rummet. Jag klarande inte av att hantera alla pip jag hörde och att se Junior så sjuk. Jag bara blundade och skrek att de fick rulla ut mig. Så hela lördagen var Alex hos Junior så mycket han kunde medan jag försökte vila. Vi båda var hos Junior på lördag kvällen och sa godnatt. Natten till söndagen sov vi hela 10 timmar. Jag tror vi kände oss tryggare och att Junior faktiskt kunde bli bättre. Han hade inte blivit sämre och läkaren hade berättat att värdena blivit en aningens bättre.

När vi vaknade på söndagen fick vi höra att Junior blivit sämre. Var inte alls det vi ville höra. Juniors njurar hade lagt av och han behövde en ECMO maskin (en konstgjord lunga som syresätter blodet). Hans vätskebalans var inte bra så han svullnade för mycket. Så åter igen behövdes han flyttas för att kunna få dialys och tillgång till ECMO maskinen som inte finns på Huddinge utan på KS. Den här gången fick vi åka i förväg och vi installerade oss på ett nytt rum. Sedan fick vi avvakta tills Junior kom med ambulansen. Läkaren skulle på vägen göra en röntgen på hjärnan för att se hur pass mycket Juniors hjärna påverkats. Det visade sig att hjärnan var mycket svullen och att de behövde mäta hjärnaktiviteten. Finns det ingen hjärnaktivitet finns det ingen anledning att fortsätta den intensiva vården.

Medan vi väntade på svaren ringde vi våra familjer och bad dem komma in. Vi behövde deras stöd. Vi förstod att det var en mycket liten chans att det fanns någon hjärnaktivitet kvar. Jag ringde även min kusin som är präst. Jag tvingade mig även nu att sitta med Junior trots mina panik känslor. Det var faktiskt läkaren som hade fått mig på andra tankar. Inte ville jag vid senare tillfälle ångra att jag inte fanns vid hans sida ifall det här var slutet. Jag kunde nu sitta i rullstol och kunde nu sitta och titta på Junior. Jag och Alex pratade med honom och klappade hans stora svullna kropp.

Efter någon timme hade våra familjer samlats och läkaren berättade vad som hade hänt. Alex pappa hade kört upp från Göteborg. Vi fick veta att Alex pappa hade ringt till polisen och bett om tillstånd att få köra fort då det var ett akut läge och handlade om timmar innan kanske Junior dog. Helt otroligt men han hann komma upp. Vi bestämde då att ha ett nöd dop innan provsvaren från hjärnaktiviteten kom. Min kusin höll i den och vi samlades kring Junior. Vi hade från början bestämt att inte döpa Junior men i den stunden var det ingen fråga. Det var självklart att Junior skulle få en värdig ceremoni. Junior döptes och fick sin pappas efternamn. Vi hade redan tidigare under graviditeten bestämt namn men dem namnen kändes fel då han kanske inte skulle leva vidare. Det var inte meningen att han skulle få dem namnen utan han döptes till Junior. Under hela graviditeten var arbetsnamnet Junior och Junior fick det bli.

Efter dopet fick vi provsvaren och det visade sig att det inte fanns någon som helst hjärnaktivitet kvar. Jag och Alex sa då att vi ville att Junior skulle somna in i min famn. Vi gick in till Junior och läkaren kopplade bort allt det som höll honom vid liv. De lyfte Junior till mig och jag kramande honom hårt. Juniors hjärta slutade slå fort och han dog i mina armar. Klockan var nu 21:51 söndagen den 6 september 2009.  Jag och Alex var lugna och vi satt där en stund och sa hej då. Läkaren förklarade att vi fick se Junior igen så ofta vi ville innan vi åkte hem. Vi bestämde att vi nu behövde vila och smälta allt som hänt för att sedan dagen efter säga hej då till Junior. Vi sa hej då till våra familjer och gick för att sova. Nu behövde jag och Alex få ro och bara hålla om varandra. Ingen annan i det läget hade kunnat trösta oss.

Kollaget visar Juniors resa. Bilder säger ibland mer än vad ord gör.