mammacamila

Hej alla,

Var ett tag sen jag skrev i bloggen, men tyvärr har jag och Alex drabbats av ännu en olycka. Tänkte uppdatera er vad som senast hände förra veckan.

Jag blev äntligen gravid igen och firade med Alex förra veckan. Jag hade fått min mens så först förstod jag inte att jag var gravid. Men i fredags fick jag åka in akut pga smärtor och blödningar. Det visade sig att jag hade ett utomkveds och behövde opereras akut för att ta bort min högra äggledare.

Jag mår trots allt ok under omständigheterna. Det beror dock på att jag hade dramatisk natt som slutade väl. Det var nämligen så att jag skulle opereras (op) akut på dagen då läkaren bedömde det hela allvarligt och informerade mig om att det kan bli livshotande om äggledaren spricker.  Men de hann inte med mig och planerade att op mig under natten. Tyvärr fick inte Alex stanna kvar så jag fick ligga kvar ensam och vänta.

Så i fre natt kom natt läkaren och det han sa till mig fick mitt hjärta att stanna. Han sa att han inte ville op då han var osäker på op och dess risker och hans kollega var inte erfaren. Han sa dessutom att de var underbemannade. Jag frågade då om riskerna att vänta, och han sa att det finns en risk att min äggledare spricker. Sen sa han att det var upp till mig om jag skulle op el inte.

Jag blev så rädd och ledsen och framför allt arg. Det ska inte vara mitt ansvar att avgöra min situation då jag inte är kunnig och har den kompetens som krävs. Detta var inte ok och väldigt oprofessionellt. Jag hade ju vänt mig till dem för att de är experterna och det är dem som ska kunna fatta beslut. Jag sa att jag absolut inte ville op av honom och hans team om han kände sig osäker, men självklart ville jag inte vänta heller då den tidigare läkaren hade sagt att det var akut och särskilt med tanke på min bakgrund. Jag har ju redan förlorat en son och jag vill ju inte att mina chanser till att få barn skulle bli sämre pga komplikationer. Natt läkaren visade ingen sympati och sade bara att det var upp till mig. Jag grät och var så rädd och sa bara att han inte fick op mig. Han gick sin väg och sa att skulle komma tillbaka efter en timme.

Efter en timme kom han tillbaka och jag hade då ringt runt för att få råd.  Jag sa då att jag krävde att de op mig men att det skulle ringa efter ngn erfaren om han kände sig osäker. Men han sa bara att tyvärr är det helg så han kan inte ringa ngn och de är underbannade under helgerna. Han sa även att han tyckte att jag inte hade särskilt ont och trodde att jag bara hade ett missfall och hade bokat av mig från op kön. Sen gick han.

Jag blev helt ställd och ännu mer ledsen och fick panik ångest. Jag förstod ingenting. Hur kan han bedöma situationen som han gjorde. Jag hade så ont att jag konstant grät och jag fick ingen smärtlindring för de ville se hur pass ont jag hade ifall min äggledare var nära att spricka. Jag förstod inte heller hur han kunde agera som han gjorde utan att ha undersökt mig och när jag dessutom hade en op tid då den tidigare läkaren hade konstaterat att jag hade ett utomkveds. Jag har aldrig känt mig så utsatt och övergiven. Jag fick panik ångest och trodde att jag skulle dö. Stackars Alex blev ju såklart orolig därhemma och jag ringde runt men fick tyvärr ingen lycka då det var stängt eller inga på plats. Jag fick heller ingen respons av natt sköterskorna. De menade att jag tillsammans med läkaren hade kommit överens om att inte opereras så jag fick ha ont och stå ut till dagen efter.

Så jag låg hela natten och grät och var livrädd för vad som skulle hända. Jag ville ju verkligen inte att äggledaren skulle spricka och att läkaren skulle behöva op mig. På något sett kom jag igenom natten och det blev dagspasset som tog över. Jag ringde direkt på den nya sjuksköterskan och berättade vad som hade hänt. Syrran blev direkt upprörd och kontaktade direkt den nya läkaren som hade dagspasset. Den läkaren kom direkt och gjorde en undersökning. Hon konstaterade direkt att det var utomkveds precis som den tidigare läkaren hade gjort och fann även mycket blod i min buk. Därför jag hade så ont. Hon bokade en op tid direkt och jag op lite senare av henne. Hon såg även till att jag fick morfin injicerat så att jag inte hade så ont medan jag väntade på min op. Gissa om det var en lättnad! Hon sa även att hon hade anmält natt läkaren till sina chefer och hoppades att jag också gjorde det. Jag kommer idag att anmäla honom och ni behöver inte vara oroliga för mig, jag mår ok! Jag är bara glad att jag lever och kan fortsätta mitt liv med min älskade Alex. Visst känns hoppet om barn långt borta med endast en äggledare, men just nu är jag bara tacksam över att jag lever efter denna ångest fyllda natt.

Phew, blev ett långt inlägg. Men jag ville berätta vad som hänt. Ett sätt att bearbeta det hela. Ett stort Tack ni alla för att ni finns där i bakgrunden!

 

Idag känner jag mig likgiltig. Ibland undrar jag hur mycket en människa kan tåla?! Jag hade tänkt att skriva om min lyckade födelsedagsfest i lördags men tyvärr har jag stängt av alla mina sinnen och orkar helt enkelt inte. Jag kanske berättar mer om den vid ett annat tillfälle. Idag har jag legat i soffan hela dagen och bara ätit lite chips, godis och deppat. Ni läsare förstår nog inte varför och jag tänker inte heller berätta. Jag har varit extremt öppen med allt i bloggen men just idag förklarar jag inte mer. Bloggen finns till för att jag ska få prata av mig och få mina nära och kära att förstå våran situation. Skriver man saker på en blogg måste man förstå att vem som helst kan läsa det. Så tyvärr är jag idag lite hemlig och säger inge mer, men förhoppningsvis känner jag annorlunda vid senare tillfälle och förklarar mitt annorlunda inlägg. Behövde bara få lite utlopp för mina känslor. Ni som känner mig vet varför och tack för att ni finns där. Kan hända att jag inte kommer att orka blogga mer på några dagar. Men ni vet även att jag är en känslosam person som behöver få ladda ut helt för att komma tillbaka starkare. Både jag och Alex blir starkare för var gång vi möter en motgång. Så räkna med att jag snart är tillbaka på banan igen och skriver för fullt!

Jag har nog världens bästa karl! Det är lätt att glömma hur bra jag har det ibland. Alex är otroligt omtänksam och finns där för mig i vått och torrt. Han känner mig in och utan till och överraskar mig många gånger. Det som jag verkligen uppskattar är hans matlagning. Han älskar att laga mat och hitta nya varianter. Kanske låter bortskämt men Alex lagar maten nästan varje dag!

Helt otroligt men han tycker det är så kul. I början försökte jag laga mat men jag märkte direkt att Alex ville hjälpa till eller ville göra det hela på ett annat sätt. Vi lagar även mat tillsammans på vardagarna för då går det fortare. Till saken hör som ni säkert redan förstått så är Alex en otroligt bra kock jämfört med mig. Många gånger har jag funderat på anmäla honom till någon tävling. Jag tror inte att han förstår hur duktig han är. Han lagar underbar mat för att han är så intresserad av olika rätter och kulturer och vill endast jobba med bra råvaror. Själv har jag aldrig gillat att laga mat utan jag föredrar att äta.

Alex säger jämt att han insåg direkt att jag älskar mat så det var ett av några av hans trick att förföra mig. Stämmer säkert lite för jag minns att jag ibland hade några "wow" upplevelser under några dejter.

Då Alex står främst för maten känner jag ett ansvar att hjälpa till på annat sett genom att sköta tvätten och städningen. Har funkat bra hittills men jag inser att jag borde laga mer mat så att jag inte blir helt handikappad och ställd nästa gång jag vill bjuda på något. Jag tror dessutom att Alex skulle uppskatta om jag överraskade honom med en middag ibland. Så det står nu på kartan att överraska Alex med en exotisk rätt som han inte ännu har testat. Det blir en tuff men rolig utmaning!

Idag fyller mamma år och det ska firas ordentligt. Mamma ska ha sina närmsta vänninor över på middag, samt jag och några kusiner och min moster. Först var jag lite skeptisk till det hela. Tänkte att jag skulle ha väldigt tråkigt och sitta och lyssna på en massa kärring snack:-P Men jag inser att det kan ju faktiskt vara rätt trevligt. Jag är inte längre ett barn och jag kommer rätt långt med mina erfarenheter. Så efter jobbet bär det av mot mamsen. Imorrn fyller jag som sagt år och det ska bli spännande. Där måste jag erkänna att jag fortfarande är som ett barn. Såååå nyfiken på mina presenter och vad Alex hittat på. Nästa gång jag skriver är jag invigd i vuxen livet. Som min kollega fint beskrev det, "you are entering into the adult world, so you might need some cheering up". Snäll som hon är bjöd hon och några andra kollegor ut mig på middag igår. Så jag har redan firat lite:-)

En blogg ni bara måste läsa! Den berörde mig så djupt att jag känner mig så oerhört tacksam för att jag faktiskt lever och har framtiden framför mig. Bloggen handlar om Annas kamp och hennes familj. Anna drabbades av en aggressiv cancer strax efter födseln av deras dotter och igår skrev hennes man antagligen det sista inlägget. Anna fick ett anfall igår och somnade sedan och har inte vaknat sedan dess. Hennes kropp håller på att lägga av och hennes familj samlas idag för att finnas vid hennes sida när hon andas sina sista andetag. Jag grät massor när jag läste hennes blogg men Anna ger mig styrka och mod. Hon är verkligen en kvinna med stort K. Må hon vila i frid och att all hennes smärta försvinner. Jag hoppas hon förstod hur älskad hon var innan hon försvann i sin värld. Jag tänder ikväll ett ljus för henne och sänder en massa tankar till hennes nära och kära. Hennes man och barn kommer att behöva mycket stöd och kärlek, och tack vare bloggen lever hennes själ vidare och kan nå oss som inte kände henne.

Om en vecka fyller jag 30 år! Jag längtar som ett litet barn. Ska bli skojigt att få lite uppmärksamhet men den här gången för att det är en rolig anledning och inte för att jag har varit med om ett trauma. Jag känner ingen ångest för att fylla år, så jag lär nog inte få en 30 års kris. Till en början hade jag tänkt att ha en stor fest på lokal, men det blev så omständligt och dyrt att jag tappade lusten. Istället kommer jag att ha en hemma fest för mina närmaste vänner.

Det finns så mycket i vår omgivning som påminner om bebisar. Klart jag förstår att livet kretsar kring barn och familjelivet men ibland känns det kränkande. Bara för att vi är en liten minoritet som drabbas betyder det inte att vi ska behöva ta hänsyn till alla. På TV visas det nästan bara reklam för blöjor eller graviditetstest. Kanske inte något som ni läsare har lagt märke till men nästan all mat, godis och resor kretsar kring barn. Det gör det ibland olidligt för mig att titta. Jag behöver påminnas varje dag om att jag är barnlös. Jag undrar egentligen hur många som mår dåligt därhemma i sina soffor. Det är inte bara mammor och pappor som förlorat sina barn som känner sig svikna, det finns väldigt många par som inte ens bli gravida och sörjer på något liknande sätt i sin ensamhet. Dom flesta tar på något sätt givet att barn kan man få och inser inte vilket mirakel det är och är så omedvetna om riskerna. Många säger att det är nog lika bra så att man inte oroar sig för mycket men där håller jag inte med. Kunskap ger trygghet och hade jag varit medveten om alla risker hade jag nog inte känt att jag inte gjort allt i min makt. Nu såhär i efterhand vet jag att jag hade agerat annorlunda. Det kommer nog vara en stor skillnad jämfört med en ny graviditet. Kanske låter enkelt att säga när man är efter klok, som om att jag försöker att peka ut en person som är skyldig till vår sons död. Självklart kan man nog inte förbereda sig inför den sorg vi drabbats av men jag tror att samhället kan vara bättre förbered. Visst har vi fått utmärkt hjälp inom vården men våra vänner och familj står handfallna. Inte visste dom hur dom skulle reagera och agera! Vem hjälper dom??? När dom hör statistiken så låter det lite men när jag säger att 2 barn dör ungefär per dag så blir dom flesta chockade. Jag tror inte att de flesta förstår att ens sorg eller längtan efter barn påverkas så mycket av vårt samhälle. Vad jag ser och får intryck av avgör oftast mitt sinnestillstånd och jag kan säga att det är en stor kamp varje dag. Jag låter säkert bitter och ni läsare kanske tycker att inte kan man väl anpassa sig efter dom barnlösa. Antagligen tänker ni rätt men varför inte vara ärliga och ge båda sidorna om myntet. Allt är inte rosen rött. Vi lever i en bubbla som inger oss en falsk bild av världen. Jag träffade i lördags en väldigt intressant man som bor i Afrika. Där ser han barn som dör dagligen och där har folket ett annat perspektiv och man är inte rädd för döden som i Sverige. Jag önskar så att jag ibland hade andra ögon och såg livet genom er läsares ögon men samtidigt kan jag inte låta bli att känna så mycket tacksamhet. Jag tror inte att så många i min ålder har insett vad livet går ut på och så medvetna om vad lycka är. Det är min tröst i dom svåraste stunderna, att jag kan känna känslor som andra aldrig kommer få uppleva. Mina ord är på gott och ont, men jag kände att jag behövde vräka ut mig mina tankar.