mammacamila

Imorse vaknade jag så himla tidigt och kunde inte somna om. Vilket gjorde att jag somnade om efter frukosten. Jag drömde att jag och Alex hade nyligen kommit hem från Egypten och planerade en resa till Barcelona och LA. Snacka om att jag blev besviken när jag vaknade. Det tog en stund för mig att fatta, men jag såg ju på Alex att han var lika blek som jag och att jag låg nedbäddad i soffan. Jag frågade i alla fall Alex om vi hade varit borta, och av hans reaktion förstod jag att jag yrade. Drömmen kändes så verklig och nu vill jag bara somna om. Jag var så fånig i drömmen och hade till och med skrivit "Back from Egypt-soon Barcelona & LA" i min status på Facebook. Det vi har närmast oss är en Idre resa över påsk. Det kommer säkert att bli väldigt trevligt men det är ju tyvärr inte till värmen. Så jag antar att jag får fortsätta att drömma om mina resor tills jag och Alex gör något åt saken!

Spana in pizzorna som jag och Alex gjorde nyss. Alex älskar salami medan jag är typ besatt av breasola. Så min pizza består av breasola, ruccola, champinjoner, parmesan, tomater, tomatsås och pinjenötter. Så nu väntar jag bara på att dom ska bli klara sedan är vi redo för fredagsmys! Jag har redan dukat fram lite godis och dricka.

Hallå hallå, nu var det länge sen jag skrev i min blogg. Jag har under nästan 2 veckor varit väldigt upptagen på jobbet med vår Årsredovisning. Jag märkte att jag hade kul på jobbet och det är intressant så jag hade inget emot att jobba mer än mina 50%. Min chef sa åt mig flera gånger att jag inte alls behövde stanna kvar, men jag valde att stanna kvar ändå. Jag var så inne i årsredovisningen att jag glömde allt annat, vilket kändes som en tillfällig lättnad. Äntligen kändes det som att jag gjorde nytta och kunde tänka på annat. Det dumma var att jag blev väldigt trött efter en arbetsdag på 6-7 timmar. Jag har varit så van med att endast jobba 50% så jag orkade inte göra mycket mer än att jobba, äta, slappa framför tvn och sen sova. Så tyvärr drabbade det även mitt blogg skrivande. Fanns ingen inspiration eller ork för att ens komma på något att skriva. Jag hade nog inte orkat jobba på detta sett i längden men då jag vet att det bara är under en kort period är det ok. Nu är det hela över och jag jobbar åter igen endast 50% och har även tagit ut lite kompensations ledigt för dom extra timmarna jag jobbade. Men nu sitter jag och saknar mitt ansvar jag tidigare haft och det är inte lika självklart för mig att jag ska gå hem mellan 12-13. Känns som att jag har glömt att mina arbetsuppgifter faktiskt betyder mycket för min arbetsgivare och jag påminns nu om att jag har en väldigt bra roll med tanke på mina erfarenheter och ålder. Jag är dessutom mer rastlös på eftermiddagarna och inte alls lika trött. Denna utveckling betyder mycket för mig och är ett bevis för mig att jag är mer redo att snart gå upp till 100%. Man kan nog säga att jag min livsgnista är tänd igen. Visst är jag extremt ledsen och känner bakslag varje gång min mens kommer. När mensen kommer påverkar det mig så djupt både psykiskt och fysiskt att jag ibland undrar hur jag ska orka och vill bara ge upp. Det blir som en kort depression. Men samtidigt förstår jag att jag är på rätt väg då jag emellan mår så pass bra.

Idag träffade jag en vänninas bebis för första gången. Jag har som sagt inte vågat träffa någon bebis sen Junior dog. Men nu kände jag att det var dags att bita i det sura äpplet och göra ett försök. Jag valde min kollegas son då jag känner att hennes och min relation klarar av det. Vi är inte för nära och har inte en massa förväntningar men känner ändå varandra tillräckligt för att våga vara ärliga mot varandra. Hennes bebis är dessutom väldigt olik Junior. Jag har inte än vågat att träffa min brors son då han är för lik Junior och dom skulle ha varit nästan lika gamla. Samma med en annan vänninas bebis som också föddes strax efter Junior. Det går bara inte än. Jag klarar inte av att umgås med dom som har fått barn i samma veva som när Junior föddes. De påminner för mycket om var jag skulle vara idag. Min kollegas bebis är bara några veckor gammal och jag kände att det blev en perfekt kanditat så idag gick jag med bestämda steg hem till min kollega.

Jag var super nervös för under dom senaste dagarna har jag gråtit varje kväll och känt mig mer ledsen. Ett tag tänkte jag ställa in mötet med tvingade mig att gå dit. Jag började stor tjuta fösta ögonblicket jag såg bebisen. Min kollega kramade mig och jag kände rent ut sagt att jag inte ville vara med längre. Men känslan försvann fort och jag kunde sitta och titta på bebisen och röra honom lite. Min kollega är så himla bra på att läsa av mig och hon pratade lugnande med mig. Hon är en ödmjuk person och hon visar inte sin stolthet inför mig, och hon pratar aldrig om sin son utan låter mig alltid föra dialogen. Det bidrar till att jag inte mår illa och tillslut frågar jag henne om sonen och jag känner mig inte kvävd.

Efter en stund satte vi oss ned och åt lunch och sen fick jag hålla i bebisen. Det var mysigt och han somnade i min famn. Så satt jag med honom i nästan en timme. Jag kände hur mycket min kropp saknade denna värme och det värkte i hela kroppen. Men jag fick inte ont i brösten eller i livmodern som vissa hade förvarnat mig. Jag kände en lättnad även om jag är hemskt ledsen och så besviken på livet.

Jag tror att jag kan träffa denna bebis snart igen och finna någon slags ro över situtationen efter några gånger, men det är som sagt bara denna bebis. Mitt mål är att kunna träffa alla mina vänners bebisar och min brors son, men jag inser att jag har mycket långt kvar. Just nu sitter jag hemma och gråter igen och undrar om jag någonsin kommer att bli mamma. Självklart säger alla, men för mig är det inte självklart, det är väl något som jag har lärt mig efter denna erfarenhet. Man kan inte ta något för givet. Många menar att jag är så ung men rent biologiskt är jag inte ung. Fertiliteten går ned efter 30 och bara för att man varit gravid en gång betyder det inte att det är lättare. Just nu finns det inga ord som kan trösta mig, men mitt hopp finns kvar och Alex.

Igår gick jag och Alex ut och käkade middag ute på restaurang. Sedan köpte vi med oss snacks och dricka och tog med det till en svit som vi hade bokat på Stockholm Elit Plaza. Sviten vi fick kallades för Juniorsviten och det kändes bra. Vi ville komma bort från hemmiljön och kunna njuta av varandra och försöka att finna lugn och ro och inte fokusera så mycket på Junior och att bli gravida igen. Tyvärr gick det inte att lura sina tankar utan vi båda var lite ledsna en stund men samtidigt fick vi styrka av varandra. Jag tror att det är jätte viktigt att vi försöker göra roliga saker ihop och lär oss att slappna av. Så även om det var lite jobbigt och lite tårar så mådde vi bra av helgens utflykt. Vi åt en riktigt go hotell frukost och efter lite vila på rummet kände vi båda att nu vill vi hem till våra små liv.

Juniorsviten!!!
Alex njuter av vin och en film som visas på TV

Äntligen har jag börjat gå ned i vikt och börjar känna att jag är på rätt väg. Tyvärr har jag bara gått ned dom extra kilona jag hade gått upp efter förlossningen, men det är i alla fall något! Efter alla tester och undersökningar tror läkarna att jag inte gick ned på grund av att sorgen hade satt kroppen ur spel och var i chock, och gick istället upp i vikt. Det är även lättare att få infektioner och bli hängig med låga järnvärden så antagligen har kroppen jobbat mycket med försvar när jag har velat att den ska jobba med förbränningen. Nu när jag ser resultat blir jag mer motiverad att kämpa vidare och kommer att fortsätta att äta bra och motionera. Så jag ser fram emot när jag laddar upp en ny bild på mig på bloggen där jag är smal igen. För tillfället undviker jag fotografering av mig och låter andra stå som modeller. Mitt mål är att jag har gått ned åtminstonne fem kilo till innan min 30 års dag i mars. Skulle kännas underbart att få känna sig lite sexig igen och få visa sitt fina jag när man är värdinna på sin egen fest (har planer på en liten tillställning men inget är bokat än, ni får höra mer om födelsedagsplanerna sen). Tror det skulle kännas som ett misslyckande om jag fortfarande har mina 10 kilo extra och klassificeras in bland dom överviktiga enligt BMI skalan. Men mycket snart vet vi om jag klarar av denna maraton och springer i mål med ett leende.

Ojojoj gissa om jag har shoppat loss idag:-) Gick en sväng på stan efter jobbet och köpte nya underkläder, klänningar, en jacka och två väskor. Riktigt nöjd med inköpen och ser fram emot lite varmare väder eller något kalas där jag kan ha på mig klänningarna. Jag funderar dock på att lämna tillbaka en klänning, för jag håller med Alex, han tycker att den ena klänningen inte var inte var min stil. Det var sen meningen att jag skulle gå och dansa Disco Fever, en kurs på Danscompagniet, men den var tyvärr inställd idag. Jag blev lite besviken men var fortfarande så hög på mina inköp att jag gärna åkte hem och visade Alex vad jag köpt.