mammacamila

Idag träffade jag en vänninas bebis för första gången. Jag har som sagt inte vågat träffa någon bebis sen Junior dog. Men nu kände jag att det var dags att bita i det sura äpplet och göra ett försök. Jag valde min kollegas son då jag känner att hennes och min relation klarar av det. Vi är inte för nära och har inte en massa förväntningar men känner ändå varandra tillräckligt för att våga vara ärliga mot varandra. Hennes bebis är dessutom väldigt olik Junior. Jag har inte än vågat att träffa min brors son då han är för lik Junior och dom skulle ha varit nästan lika gamla. Samma med en annan vänninas bebis som också föddes strax efter Junior. Det går bara inte än. Jag klarar inte av att umgås med dom som har fått barn i samma veva som när Junior föddes. De påminner för mycket om var jag skulle vara idag. Min kollegas bebis är bara några veckor gammal och jag kände att det blev en perfekt kanditat så idag gick jag med bestämda steg hem till min kollega.

Jag var super nervös för under dom senaste dagarna har jag gråtit varje kväll och känt mig mer ledsen. Ett tag tänkte jag ställa in mötet med tvingade mig att gå dit. Jag började stor tjuta fösta ögonblicket jag såg bebisen. Min kollega kramade mig och jag kände rent ut sagt att jag inte ville vara med längre. Men känslan försvann fort och jag kunde sitta och titta på bebisen och röra honom lite. Min kollega är så himla bra på att läsa av mig och hon pratade lugnande med mig. Hon är en ödmjuk person och hon visar inte sin stolthet inför mig, och hon pratar aldrig om sin son utan låter mig alltid föra dialogen. Det bidrar till att jag inte mår illa och tillslut frågar jag henne om sonen och jag känner mig inte kvävd.

Efter en stund satte vi oss ned och åt lunch och sen fick jag hålla i bebisen. Det var mysigt och han somnade i min famn. Så satt jag med honom i nästan en timme. Jag kände hur mycket min kropp saknade denna värme och det värkte i hela kroppen. Men jag fick inte ont i brösten eller i livmodern som vissa hade förvarnat mig. Jag kände en lättnad även om jag är hemskt ledsen och så besviken på livet.

Jag tror att jag kan träffa denna bebis snart igen och finna någon slags ro över situtationen efter några gånger, men det är som sagt bara denna bebis. Mitt mål är att kunna träffa alla mina vänners bebisar och min brors son, men jag inser att jag har mycket långt kvar. Just nu sitter jag hemma och gråter igen och undrar om jag någonsin kommer att bli mamma. Självklart säger alla, men för mig är det inte självklart, det är väl något som jag har lärt mig efter denna erfarenhet. Man kan inte ta något för givet. Många menar att jag är så ung men rent biologiskt är jag inte ung. Fertiliteten går ned efter 30 och bara för att man varit gravid en gång betyder det inte att det är lättare. Just nu finns det inga ord som kan trösta mig, men mitt hopp finns kvar och Alex.