För 8 veckor sedan kom en liten ängel, log och vände om
Idag är det 8 veckor sedan vår älskade Junior föddes. Känns helt galet att inte få rå om honom och få pussa på den lilla mannen. Han var den vackraste lilla bebis jag sett och kommer alltid förbli min lilla prins. Jag kommer att berätta hans saga/resa för hans syskon där storyn slutar med att han är vår lilla prins i landet Narnia.
Jag längtar uppriktigt sagt tills den dagen jag får besöka Juniors grav med Alex och ett litet syskon till Junior. Det känns som en viktig milstolpe att då få gå dit där Junior ligger med ett nytt litet liv. Jag vill då ha familjen samlad och fira att nytt liv fortfarande skapas och föds men samtidigt hedra Juniors minne. Döden och livets vägar korsas för att sedan gå skilda vägar.
Jag längtar uppriktigt sagt tills den dagen jag får besöka Juniors grav med Alex och ett litet syskon till Junior. Det känns som en viktig milstolpe att då få gå dit där Junior ligger med ett nytt litet liv. Jag vill då ha familjen samlad och fira att nytt liv fortfarande skapas och föds men samtidigt hedra Juniors minne. Döden och livets vägar korsas för att sedan gå skilda vägar.
Denna helg har också varit lite av en milstolpe. Jag har sett framför mig att vi ska gå till graven och tända ett ljus på allhelgonaafton, och få se hur fantastiskt vacker Skogskyrkogården är under denna helg. Tyvärr kan vi inte det för vi har inte än valt gravplats. Skogskyrkogården har varit så busy att det är först nu på måndag som vi får komma och utse en plats till lilla Junior. Jag har varit ledsen över det för jag vill så säga gärna ha möjligheten att kunna gå till en grav och prata med vår lilla prins. Vi tänder ett ljus här hemma för honom men det är inte samma sak. Jag vill att han ska vila i frid och inte ligga i ett förråd av ett slag.
*Jag tänker massor på dig min lilla älskade prins...spelar ingen roll om jag är vaken eller sover. Du lever i mitt hjärta och jag kommer alltid känna att en del av mig dog lite med dig*
Två steg framåt, ett steg bakåt
Har tappat lite av gnistan sedan min vän födde sin dotter. Har dessutom denna vecka även fått veta om ytterligare fyra vänner som väntar barn. Min energi finns inte riktigt där och jag är mest lite små ledsen hela tiden. Känns som att folk förväntar sig att jag ska må bättre då det gått två månader snart, men i min värld är två månader ingenting och allt beror på vad som händer runt omkring mig. Hur jag än försöker att tänka på annat påminns jag om Junior vart jag än går. Jag är så känslig och påverkas av allt. Klarar inte av flera intryck på än gång och umgås inte med många samtidigt. Blir bara ett par timmar på mina villkor i en miljö där jag känner mig trygg. Hittills har jag bara klarat av att promenera eller fika eller äta middag hemma. Kan även påpeka att jag är trött på babyboomen. Känns som att Stockholm är invaderad av alla mammalediga. Vill inte hela tiden passa mina steg för att inte gå in i en barnvagn eller se alla mammor.
Har nu inge ork att blogga och känner mig tom i huvudet. Ska nu bara vara och glo på TV, mysa hemma för att samla ny energi.
Dagen jag bävat för är här
Igår fick min nära vän sin lilla dotter. Jag fick ett sms av henne och tiden stod plötsligt still. Min första reaktion var att skriva tillbaka till henne och säga grattis. Självklart var jag glad för hennes skull. Minns att jag fick några tårar när hon berättade att hon var gravid. Så jag sms:ade till henne och log. Sen efter ca 10 minuter bubblade mina känslor upp och jag blev arg och ledsen. Nu blev det så påtagligt hur orättvist det är. Jag kände min egoistiska sida komma som undrade varför inte jag fick behålla Junior. Jag fick flash backs och mindes förlossningen, hur underbart det var att få hålla om sin son för första gången. Jag minns så väl när jag skrev mitt sms till alla om att Junior var född och allt var bra. Precis så som min vän gjorde nu.
Jag grät massor men det gick inte att stoppa, Alex försökte trösta mig men det hjälpte inte utan han fick bara hålla om mig. Jag fick nästan panik känslor och ville bara ge upp, ge upp hoppet om att vi ska få barn igen. Tillslut kunde jag inte gråta mer och jag åt lite middag. Jag somnade sen och sov ända tills Alex sa att vi skulle lägga oss för natten. Det hela kändes lite som i början av sorgen när kroppen var i chock. Då grät jag mycket för att sedan somna mycket djupt. Jag vaknade sedan mitt i natten av att jag var stressad, jag låg bara och tänkte på Junior. Jag grät igen och Alex fick åter igen försöka trösta mig. Jag har sedan Junior död väntat på denna natt. Jag har förstått att jag skulle påverkas både positivt och negativt av min väns förlossning. Så det är lite skönt att dagen har kommit så att jag kan slappna av och slippa undra när sms:et skall komma.
Jag grät massor men det gick inte att stoppa, Alex försökte trösta mig men det hjälpte inte utan han fick bara hålla om mig. Jag fick nästan panik känslor och ville bara ge upp, ge upp hoppet om att vi ska få barn igen. Tillslut kunde jag inte gråta mer och jag åt lite middag. Jag somnade sen och sov ända tills Alex sa att vi skulle lägga oss för natten. Det hela kändes lite som i början av sorgen när kroppen var i chock. Då grät jag mycket för att sedan somna mycket djupt. Jag vaknade sedan mitt i natten av att jag var stressad, jag låg bara och tänkte på Junior. Jag grät igen och Alex fick åter igen försöka trösta mig. Jag har sedan Junior död väntat på denna natt. Jag har förstått att jag skulle påverkas både positivt och negativt av min väns förlossning. Så det är lite skönt att dagen har kommit så att jag kan slappna av och slippa undra när sms:et skall komma.
Jag är så ledsen att hennes lycka påminner mig så mycket om Junior så jag klarar inte av att träffa min vän. Jag längtar till den dagen jag kan hantera det hela bättre och jag kan hälsa på dem och krama om dem.
Saltkråkan
Befinner mig nu på landet och njuter av utsikten och höst vädret. Vi åkte ut hit i fredags. Finns inge bättre medicin än lite lugn och ro på landet, Saltkråkan. Jag och Alex har gått promenader och eldat i brasan. Är dessutom så skönt att det inte finns några grannar ute. Då kan vi vandra runt utan att det ställs en massa frågor då alla vet om att jag var gravid.
Idag ska vi åka hem och det känns också skönt. Saknar katterna och man pallar inte att vara här hur länge som helst då det är under primitiva förhållanden och det inte finns livsmedelsaffärer här. Hade gärna varit här längre men då hade jag velat ta med katterna och bunkrat upp så att vi kunde mysa och äta gott varje dag.
I somras var vi här en hel del, jag var höggravid och tyckte det var pest. Jag var så tjock och otymplig. Det var väldigt varmt och jag var så begränsad fysiskt att orka och klara av att göra saker. Jag ville kunna njuta av vin och äta det jag ville. Jag såg verkligen fram emot att få vara här nästa sommar och bara hänga utan att vara stor och tjock, och för att vara den stolta mamman som visade upp Junior. Nu har jag så dubbla känslor. Nu längtar jag till sommaren för att då kanske jag förhoppningsvis är gravid igen och det närmar sig slutet, men samtidigt blir jag ledsen över att behöva vara gravid igen så fort och behöva gå igenom 9 månader igen med allt vad det innebär.
Idag ska vi åka hem och det känns också skönt. Saknar katterna och man pallar inte att vara här hur länge som helst då det är under primitiva förhållanden och det inte finns livsmedelsaffärer här. Hade gärna varit här längre men då hade jag velat ta med katterna och bunkrat upp så att vi kunde mysa och äta gott varje dag.
I somras var vi här en hel del, jag var höggravid och tyckte det var pest. Jag var så tjock och otymplig. Det var väldigt varmt och jag var så begränsad fysiskt att orka och klara av att göra saker. Jag ville kunna njuta av vin och äta det jag ville. Jag såg verkligen fram emot att få vara här nästa sommar och bara hänga utan att vara stor och tjock, och för att vara den stolta mamman som visade upp Junior. Nu har jag så dubbla känslor. Nu längtar jag till sommaren för att då kanske jag förhoppningsvis är gravid igen och det närmar sig slutet, men samtidigt blir jag ledsen över att behöva vara gravid igen så fort och behöva gå igenom 9 månader igen med allt vad det innebär.
Bitterfitta
Min sorg har numera blandats med känslor av ilska och ren bitterhet. Jag är arg för att det är så orättvist att andra får barn utan problem och att dem får glädjas åt framtiden dem såg och ser framför sig. Jag är bitter mot gravida och mammor som går runt på stan med sina söta små bebisar. Så fort jag ser en barnvagn har jag lust att skrika åt dem att försvinna och att dem skulle bara veta vad för hemskt som kan drabba dem. Som att jag behövde upplysa dem vilka risker det finns och inte njuta av tiden de har framför sig.
Jag förstår att det är "normalt" att känna som jag gör men skäms ändå. Jag blir överraskad av att jag känner så inför främlingar och särskilt inför mina vänner. Jag har framförallt svårt för dem som är höggravida eller dem som nyligen fått barn. Dem påminner mig om var jag nyligen befann mig och det får mig att må illa. Jag vill så gärna bli av med denna känsla och bearbetar nu detta med hjälp av min psykolog. Jag har en nära vän som ska få barn inom några veckor och jag hoppas verkligen att jag kan lära mig att hantera mina känslor så att jag tids nog kan vara med henne och hennes lycka. Jag hoppas att om du läser det här förstår att jag önskar dig inget ont. Jag klarar bara inte av för tillfället att finnas där för dig som jag kanske borde.
Jag förstår att det är "normalt" att känna som jag gör men skäms ändå. Jag blir överraskad av att jag känner så inför främlingar och särskilt inför mina vänner. Jag har framförallt svårt för dem som är höggravida eller dem som nyligen fått barn. Dem påminner mig om var jag nyligen befann mig och det får mig att må illa. Jag vill så gärna bli av med denna känsla och bearbetar nu detta med hjälp av min psykolog. Jag har en nära vän som ska få barn inom några veckor och jag hoppas verkligen att jag kan lära mig att hantera mina känslor så att jag tids nog kan vara med henne och hennes lycka. Jag hoppas att om du läser det här förstår att jag önskar dig inget ont. Jag klarar bara inte av för tillfället att finnas där för dig som jag kanske borde.
Glad över att jag bor i Sverige och betalar skatt
Idag träffade jag min psykolog. Jag är väldigt nöjd med henne och jag känner mig alltid helt tom i huvudet efteråt. Jag får rensa och ventilera mina tankar utan att behöva skämmas. Jag är alltid lite nervös innan jag träffar henne men det släpper så fort jag ser henne. Dem dagarna jag träffat henne är jag väldigt trött för det går åt så mycket energi att vara där och oftast gråter jag mig igenom timmen. På något konstigt vis känns det som att hon är den enda som förstår mig. Självklart förstår Alex och våra familjer mig samt de läkare som vi träffar men hon har sådan erfarenhet att hon förstår mig innan jag ens själv hajar mina egna känslor.
Idag handlade samtalet mycket om när jag känner mig redo för att börja jobba. Är idag sjukskriven till november och funderar på att börja jobba 50%, men jag inser att jag kanske har varit lite för optimistisk. Jag är nog inte helt redo och ska tänka lite på saken och träffa min psykolog och läkare igen innan jag fattar beslut. Självklart kommer jag att fortsätta att gå till min psykolog oavsett. Hon är nog lika viktig nu som senare för att jag ska kunna gå vidare. Alex är mitt största stöd men man behöver samtidigt professionellt stöd.
Idag handlade samtalet mycket om när jag känner mig redo för att börja jobba. Är idag sjukskriven till november och funderar på att börja jobba 50%, men jag inser att jag kanske har varit lite för optimistisk. Jag är nog inte helt redo och ska tänka lite på saken och träffa min psykolog och läkare igen innan jag fattar beslut. Självklart kommer jag att fortsätta att gå till min psykolog oavsett. Hon är nog lika viktig nu som senare för att jag ska kunna gå vidare. Alex är mitt största stöd men man behöver samtidigt professionellt stöd.
Jag har förstått att förr fanns inte allt det stöd som finns idag inom sjukvården och jag är glad att jag tillhör den generationen som får uppleva denna utveckling. Jag betalar gärna skatt med tanke på vad det kan ge tillbaka. Kan inte ens fantisera om vilka kostnader det handlade om när det gällde Juniors vård och vår eftervård. Första gången jag känner att fan vad bra att vi bor i Sverige och inte i tex USA där det hade handlat om pengar och försäkringar för att kanske få hjälp.
Muffins & Lillchippen
Så himla glad att jag inte är ensam hemma på dagarna. Jag sitter nu och skriver med datorn i mitt knä och mina två katter runt mig. Djur ger så mycket värme och sällskap. Går inte att jämföra med ett barn men dem är som små bebisar som aldrig växer upp. Dem visar mig så mycket kärlek på sitt sett genom sitt kroppsspråk och vad dem vill. Det är en härlig känsla att känna att all den kärlek och pyssel jag ger dem uppskattas. Jag tror det är lättare att sörja när man har djur hemma i sitt hushåll som kan ge något tillbaka utan en massa krav. Dem tröstar mig inte med ord, men dem lyssnar på mig och visar sin uppskattning.
Min ena katt Muffins är extra uppmärksam på mig. Hon var min första katt och hon har följt med mig under flera år innan jag träffade Alex. Under hela graviditeten var hon vaksam över mig. Både jag och Alex märkte att hon helt plötsligt ville ligga på min mage hela tiden, vilket hon aldrig gjorde tidigare. Hon brukar annars föredra att sova på mina ben. Blev nästan irriterande för jag blev tvungen att knuffa undan henne och det blev jobbigt på nätterna.
Min ena katt Muffins är extra uppmärksam på mig. Hon var min första katt och hon har följt med mig under flera år innan jag träffade Alex. Under hela graviditeten var hon vaksam över mig. Både jag och Alex märkte att hon helt plötsligt ville ligga på min mage hela tiden, vilket hon aldrig gjorde tidigare. Hon brukar annars föredra att sova på mina ben. Blev nästan irriterande för jag blev tvungen att knuffa undan henne och det blev jobbigt på nätterna.
Två dagar innan förlossningen började Muffins följa varje steg jag tog och iakttog mig mycket noggrant. Hon satte sig gärna nära mig så att hon såg mitt ansikte. Jag kunde se hur hon tittade på mig men jag förstod inte vad hon ville egentligen. Hon var inte särskilt kelig utan ville bara ha koll på mig. Jag och Alex noterade det och sa skämtsamt att hon kanske känner på sig att något är på gång. Vem vet hur katter fungerar, hon kanske känner av mina hormoner eller nått.
Nu såhär i efterhand tror jag faktiskt att hon anade att något var på gång att hända mig men hon kanske inte visste vad. Sen jag kom hem från sjukhuset har hon inte alls övervakat mig men blivit väldigt kelig med både mig och Alex. Känns som att hon vill trösta och krama oss. Hon hajar nog att vi är ledsna.
Vet inte vad jag skulle göra utan mina små liv härhemma när Alex är borta. Så glad att jag kan krama dem när mina tårar rinner ned från kinden.
Muffins & Lillchippen
Öppna ögonen eller fly från verkligheten
Händelsen med Junior har fått mig att verkligen öppna ögonen och inse att det som inte får hända faktiskt händer. Flera spädbarn dör varje år av olika anledningar. Jag har bara inte velat eller förstått det innan det drabbade oss. Sedan Junior dog har jag kommit i kontakt med flera par som har drabbats. De som har hört av sig är allt från grannar till bekanta och vänner. Min fråga är varför man inte pratat om detta tidigare, varför visste jag inte att alla dem bär på denna stora sorg, den bör man inte bära på själv utan med hjälp av oss andra. Jag antar att döden är något man inte pratar om och särskilt inte när ett barn dör. Att ett barn dör är på något sett något förbjudet och kan inte liknas den sorg som man kan känna när någon gammal dör. När en gammal dör är det på något sett naturligt och man känner inte samma hjälplöshet. Jag antar att andra inte kan sätta sig in i det man går igenom utan bara förstå vad som hänt och att man helt enkelt inte känner att det ger något att prata med andra utan träder fram först när det händer andra.
Ju mer historier jag hör om alla bebisar som dött i sista veckan av graviditeten eller i samband med förlossningen ju räddare blir jag, men ändå trygg för då vet jag att jag inte är ensam. Jag förstår att jag måste blunda för all statistik och det som kan hända för det hjälper varken mig eller Alex. Samtidigt vill jag försäkra mig om att det inte ska hända igen och få kontroll över nästa graviditet när det är läge för ett syskon. Jag vill veta vad som kan gå snett för att kunna förebygga det så bra jag kan.
Ju mer historier jag hör om alla bebisar som dött i sista veckan av graviditeten eller i samband med förlossningen ju räddare blir jag, men ändå trygg för då vet jag att jag inte är ensam. Jag förstår att jag måste blunda för all statistik och det som kan hända för det hjälper varken mig eller Alex. Samtidigt vill jag försäkra mig om att det inte ska hända igen och få kontroll över nästa graviditet när det är läge för ett syskon. Jag vill veta vad som kan gå snett för att kunna förebygga det så bra jag kan.
Jag måste finna en balans så att jag inte blir galen och för att kunna blunda måste jag få fly från verkligheten ibland. Det finns flera sätt men det jag gör nu är att helt enkelt försvinna in i sagornas värd. Jag har blivit beroende av serien Heroes. Jag slipper känna efter och kan koppla av ett tag. Jag kan drömma mig bort och fantisera om sådant som inte existerar men inbringar mig hopp!
Vänskap
Har funderat en del på vad vänskap innebär och hur mina vänner hanterat det som hänt. Jag har aldrig haft svårt att prata om döden eller känslor så jag har kanske tagit för givet att andra är likadana. Men både jag och Alex har märkt att de flesta vännerna är lite rädda, de vet inte helt enkelt hur de ska hantera oss och hur de ska agera.
Redan första dagen efter Juniors död isolerade jag och Alex oss i några veckor. Jag ville bara leva i en bubbla tillsammans med Alex, och ta hand om oss själva med hjälp av våra familjer. Jag sms:ade alla jag kände om vad som hade hänt och att de inte fick höra av sig eller komma till oss utan att jag skulle höra av mig när jag var redo. Jag hade lite kontakt med tre av mina närmsta vänner över telefon och sms. Så småningom växte mitt behov att få prata med mina vänner och jag hade orken att ringa runt och maila.
Redan första dagen efter Juniors död isolerade jag och Alex oss i några veckor. Jag ville bara leva i en bubbla tillsammans med Alex, och ta hand om oss själva med hjälp av våra familjer. Jag sms:ade alla jag kände om vad som hade hänt och att de inte fick höra av sig eller komma till oss utan att jag skulle höra av mig när jag var redo. Jag hade lite kontakt med tre av mina närmsta vänner över telefon och sms. Så småningom växte mitt behov att få prata med mina vänner och jag hade orken att ringa runt och maila.
Det som förvånar mig mest är att vissa vänner stoppat huvudet i sanden för att de antingen är rädda eller helt enkelt kanske inte stod mig så nära som jag trott för annars hade de väl ansträngt sig mer. Även det sårar när man går igenom det man gör. Man börjar ställa sig frågan varför och hoppas att de bara är rädda.
Vissa har visat att de finns men de nämner inte Junior utan låtsas som att ingenting har hänt och beter sig som vanligt och tycker att vi ska komma på middagar eller gå ut. Antagligen tror dem att jag och Alex mår bättre av att inte prata om det och att de vill se oss skratta och inte gråta. Men ibland undrar jag hur dem tänker. Det är inte en pojkvän/flickvän som har gjort slut så att man behöver muntras upp utan man behöver få sörja, även tillsammans med sina vänner. Det är en bekräftelse på att Junior faktiskt funnits och en nödvändighet för oss att gå vidare. Jag går gärna ut på en drink eller middag sen när jag är redo men just nu klarar jag inte av att sitta ute bland människor och behöver lugn och ro.
Jag är evigt tacksam dem vänner som bokstavligen har visat sitt stöd och omtanke och verkligen kunnat sätta ord på den sorg vi delar. De har också haft sorg och lider med oss. Det har gjort att jag känner mig stark och omtyckt. I denna sorg har nog både jag och Alex blivit lite som ett litet barn som behöver höra sin mamma säga hur mycket hon älskar än och pysslar om än. Precis så är det med sina vänner, man behöver känna att relationen är stark och att dem alltid finns där för än, även om man inte orkar ses.
Jag vill också säga hur genuint glad jag faktiskt är över att jag i denna sorg fått nya vänner. Personer som jag inte alls stod nära och även andra som jag inte känner har kontaktat mig och visat sig för mig och meddelat att de finns där för mig. De pratar inte bara om sorgen utan även om att de vill lära känna mig mer. Jag hoppas ni läser det här och förstår att jag kommer självklart att vilja ta vara på dessa nya relationer så fort jag har möjlighet och mer energi att sköta en vänskap. Vänskap behöver ju trots allt vårdas precis som min relation till Alex.
Vänskap hämtas inte bara från sina vänner utan den finns även där hos våra familjer. Båda min och Alex familj har ställt upp så otroligt mycket. Det glädjer mig eftersom man kan inte välja sin familj. Denna tragiska tragedi har fört våra släktingar närmare oss och dem. Helt sjukt men sant. Tror även dem är förvånade över vilken påverkan sorgen haft. Tänk att våran son Junior hade sådan kraft att han slog igenom allas våra hjärtan och förde oss samman.
Genom dem som älskar oss får vi energi att orka gå vidare och se morgondagen.
Mental träning
Efter Juniors död har jag kunnat sova långa och hela nätter. Vi sov nästan dygnet runt i början när vi inte var vakna och grät. Helt fascinerande hur kroppen fungerar, den stänger av när den helt enkelt inte orkar mer och behöver en break. Men dem senaste dagarna har jag varken kunnat sova el vila under dagarna. På nätterna ligger jag och grubblar över allt som kan tänkas betyda något i ens liv och självklart på Junior och på vad allt det innebär att försöka få ett syskon. På dagarna har jag haft möten som jag inte velat boka av, vilket har gjort att jag inte kunnat vila särskilt mycket under dagarna heller. Jag har träffat både min psykolog och kuratorn som var med från början och även överläkaren som hade ansvaret för Junior. Jag antar att alla dessa möten har rört om i grytan igen och att alla mina känslor bubblar upp till ytan. Jag har inte tidigare haft sömnproblem men förstår nu hur för jävligt det kan vara. Tidigare när jag har varit ledsen har jag alltid blivit så trött av att gråta och nästan haft svårt för att hålla mig vaken. Men idag är det helt tvärtom. Jag känner en stress som sakta växer då jag blir mer stressad över att jag inte kan slappna av samtidigt som en oroskänsla i kroppen vägrar att försvinna. Hela kroppen pirrar av stressen och magen gör ont. Så fort jag blundar kommer mina fantasier och mitt grubbleri har fått ytterligare en anledning att komma med alla dessa frågor som varken jag el någon annan kan svara på.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Min kropp är fysiskt utmattad men vägrar att stänga ned. Jag har idag gått en lång promenad i hopp om att min kropp snart inte orkar mer och gör så att jag deckar i soffan. Men hittills har det inte skett. I värsta fall får jag väl ta till med sömnpiller men det hade varit så skönt om jag själv kunde vända det hela. Jag ska nu försöka att rannsaka mig själv och svara på mina egna frågor så rationellt jag kan så kanske jag kan finna ro och försvinna in i drömmarnas land. Mina frågor och tankar handlar ju trots allt om ren rädsla för att det ska hända igen eller att någon i min närvaro ska drabbas av något. Finns ingenting som säger att det ska hända igen.
Aldrig förr har det varit så viktigt att kunna känna och förstå sig själv så att jag kan leda mitt psyke till positiva tankar. Det handlar om mental träning. Min största utmaning hittills!
Juniors begravning
Både jag och Alex visste att det var bäst för oss om vi hade begravningen så fort så möjligt så att vi inte drog ut på det hela. Vi var medvetna om att begravningen är ett sätt att säga hej då för att kunna gå vidare, men var skulle vi få all energi till att ordna den. Vår sorg hade tagit över och vi klarade inte av att ringa dem samtal som behövdes göras och vi ville inte heller låta någon annan hjälpa oss för det var samtidigt viktigt för oss att vi fick styra allt. Att få planera och göra de val som behövdes är en del av bearbetningen av sorgen.
Tredje veckan efter Juniors död fick vi båda lite halv panik när vi insåg vad tiden gått så fort och att vi nu måste ta tag i begravningen. Vi visste redan med än gång att vi ville begrava Junior på Skogskyrkogården. Där känner vi att vi kan känna lugnet, en harmoni med naturen och Junior. Vi valde min kusin som höll i dopet som präst och vi hade flera möten med henne där vi valde psalmer och ordningen. Vi valde att spela upp låten Halleluja med Jeff Buckley som ingångsmusik och hade låten Fix you med Coldplay under avskedet. Dessa låter är nog en av dem vackraste låtarna vi hört och dem berör oss båda och artisterna sjunger dem med sådan inlevelse att det känns så äkta att det passade vår ängel Junior. Alex mamma hjälpte oss med blomarrangemanget. Hon lade ut blommor, kvistar, äpplen och rönnbär runt kistan och ett hjärta av mossa på kistan. Vi hade bestämt att vi ville ha höstens färger då det är höst och kapellet på skogskyrkogården hade höstens färger. Kapellet heter Hoppets kapell vilket betyder mycket för oss. Känns som ett tecken till oss att det finns ett liv efter det här, att vi kommer kunna ta oss igenom det här och att Junior har det bra där han är.
Tredje veckan efter Juniors död fick vi båda lite halv panik när vi insåg vad tiden gått så fort och att vi nu måste ta tag i begravningen. Vi visste redan med än gång att vi ville begrava Junior på Skogskyrkogården. Där känner vi att vi kan känna lugnet, en harmoni med naturen och Junior. Vi valde min kusin som höll i dopet som präst och vi hade flera möten med henne där vi valde psalmer och ordningen. Vi valde att spela upp låten Halleluja med Jeff Buckley som ingångsmusik och hade låten Fix you med Coldplay under avskedet. Dessa låter är nog en av dem vackraste låtarna vi hört och dem berör oss båda och artisterna sjunger dem med sådan inlevelse att det känns så äkta att det passade vår ängel Junior. Alex mamma hjälpte oss med blomarrangemanget. Hon lade ut blommor, kvistar, äpplen och rönnbär runt kistan och ett hjärta av mossa på kistan. Vi hade bestämt att vi ville ha höstens färger då det är höst och kapellet på skogskyrkogården hade höstens färger. Kapellet heter Hoppets kapell vilket betyder mycket för oss. Känns som ett tecken till oss att det finns ett liv efter det här, att vi kommer kunna ta oss igenom det här och att Junior har det bra där han är.
Under en begravning håller prästen ett griftetal. För att få inspiration till talet satt min kusin med oss under några timmar för att höra hur vi kände och känner för Junior från dagen vi väntade barn till att han föddes och dog. Vi pratade även hur han påverkat oss och andra den korta tid han levde. Detta var ett mycket djupt samtal som vi nu i efterhand är glada att vi hade. Det tvingade oss att tänka efter och faktiskt försöka se det ljusa i denna bisarra situation. Nedan följer griftetalet som jag anser säger allt om våra känslor just nu, vårt sinnestillstånd som blandas av så mycket, av det som hänt och det som vi vill ska hända och det viktigaste av allt-hur mycket Junior påverkat så många i omgivningen.
Griftetal till Juniors ära och för allas hopp
När nytt liv blir till tycks tiden stanna. Så var det då Junior föddes. Camila & Alexander ni tecknade en vacker tavla av Juniors födelse: Ni hade levt med en djup kärlek till honom i nästan nio månader och då ni den 4 september möttes, i födelseögonblicket, kapitulerade ni helt inför Junior. I ett omvälvande NU blev ni föräldrar. Ni blev en familj och fick ge och ta emot gränslös kärlek. Ni kände igen er i honom. Det var en energi i nuet som knöt ett evigt band mellan er.
När nytt liv blir till tycks tiden stanna. Så var det då Junior döptes. På ett annat sätt stod tiden då still. Tiden var ur led. Klockan på väggen hade på riktigt stannat där på KS, den gick en sekund fram en sekund bak. Vi var tillsammans och delade nuet då Junior fick ett nytt liv som döpt in i kyrkan. Juniors namn nämdes då tillsammans med Guds namn för att bekräfta det eviga liv som Junior har hos Gud. Dopljuset lyser intill kistan här idag som en påminnelse om Jesus som sa: Jag är världens ljus. Jag är med er alla dagar och jag ger er evigt liv. För alltid har Junior ett alldeles eget rum i era hjärtan. Junior har fått allas våra hjärtan att växa. Både gravsten som ni valt och farmors dekoration här idag är symboler för detta och för er kärlek.
När nytt liv blir till tycks tiden stanna. Så var det också då Junior dog. En bottenlös förtvivlan slog emot som en oändlig våg. Tiden tycktes stanna helt tvärt. Det som hände då blev för alltid en ny startpunkt varifrån resten av livet kommer att börja. Juniors korta liv innebär så mycket mer än vad vi någonsin kan förstå. Saknaden efter honom ger helt nya perspektiv på livet. Det sägs att varje människa rymmer en hel värld men att saknaden efter henne är större än ett helt universum. På den ocean av kärlek som han innebar sprids nu i sorgens skugga ringar på vattnet. Ringar på vattnet av nytt liv. Junior har fört oss närmare varandra.
Någon sa att sorgen går att beskriva som en skugga av kärlek. Bara den som har älskat kan sörja. Kärleken är i sig något som spränger alla gränser och ger nytt liv! Lights will guide you home lyder Coldplays text vars musik vi snart ska få höra. Ljuset kommer att lysa i mörkret. Ett nytt hopp kommer att växa fram och visa vägen ut ur sorgens mörker! Jesus säger, ”Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade”. Detta är ett löfte som ger hopp mitt i sorgen här i Hoppets kapell.
När vi idag överlämnar Junior i Guds händer får vi tro att döden inte är det mörka slutet utan början på något nytt. Lights will guide you home. Junior får nu vila i Guds ljus och frid.
Junior är i vår kärlek och i vårt hopp för evigt bevarad.
Amen
Juniors begravning - 7 oktober 2009
Junior vår kärlek är gränslös. Du lever i våra hjärtan.
Juniors sista andetag
Junior hade somnat vid mitt bröst och jag kände värmen mellan oss. Alex var borta för att hämta en kamera han skulle få låna av pappa. Plötsligt känner jag hur Junior blir tung mot mitt bröst och jag kikar ned på honom. Jag lyfter på hans huvud och ser att han har spytt blod och att han är alldeles livlös. Jag skriker på hjälp och blir i den stunden helt paralyserad. Sköterskorna försöker skaka liv i honom men inget händer, de skriker på läkaren och de springer sen iväg med Junior till ett annat rum. Mitt i allt kaos kommer Alex tillbaka och jag ser hans skräck i hela hans kroppsspråk. Han säger kort att han följer med Junior i andra rummet sen ligger jag där ensam.
De alla var borta i nästan en timme och det var den längsta timmen i mitt liv. Jag skrek och grät och var så frustrerad. Jag kunde inte röra mig, jag ville bara springa in efter dem men var helt hjälplös. Här låg jag ensam på neonatal avdelningen med flera bebisar. Jag såg sen en mamma som satt med sitt förtidigt födda barn. Hon såg helt förskräckt ut och jag insåg att jag antagligen skrämde livet ur henne. Hon var nog lika rädd hon, vem vet hur det skulle gå för hennes barn. Hon blev väl medveten om hur allvarligt det var att hennes barn fötts för tidigt. Tillslut kom det in en sköterska till mig som försökte lugna ned mig, men det gick inte. Alex kom då in och sa att Junior var vaken och fick hjälp med andningen. Han sa att jag nu måste klara mig ensam så att inte Junior var ensam därinne. Självklart ville jag att Juniors föräldrar var med honom och nu när jag inte kunde då jag låg i en säng oförmögen att röra mig fick han vara det stödet Junior behövde.
Jag har ingen tidsuppfattning alls men under en period varvade Alex och barnläkaren med att komma in till mig och rapportera vad som hände och vad de gjorde för att Junior skulle kunna leva. Barnläkaren insåg allvaret och sa att Junior behövde flyttas till KS el Huddinge Sjukhus för de är de ända som bedriver respirator för barn. Just nu satt det två sköterskor som pumpade luften till Junior. Han sa även att han inte kunde förstå vad som var fel för Junior hade ju mått så bra redan när han kom ut och fått bra resultat på apgartesten. Det bestämdes att Junior skulle flyttas till Huddinge och att överläkaren där skulle komma till SÖS för att möta Junior. Så det ordnades med ambulans till Junior och även oss. Junior skickades iväg innan oss. Vi fick invänta våran ambulans. Vi kunde inte åka med i samma då jag var sängliggandes.
När vi kom fram till Huddinge fick vi vänta en stund tills överläkaren mötte oss. Vi fick se Junior och han låg där med sin respirator. Han såg så liten och ynklig ut. Jag fick panik känslor och klarade knappt av att vara därinne. Det kom pip ljud från de olika apparaterna som var kopplade till Junior som tjöt till ibland för att larma att det behövdes en åtgärd el för att informera om vad de gjorde. Överläkaren som var barnläkare där berättade att Juniors hjärta stannat under färden till Huddinge men att han nu var stabiliserad. Han visste inte vad som var fel men att nu hade man börjat ta alla tester som kan tänkas göras och att det bästa vi nu kunde göra var att vila. Vi hade ju trots allt inte sovit ordentligt sen i onsdags och nu var det fredag natt.
Vi fick ett rum nära Junior men precis när vi skulle släcka kom sköterskorna in springandes att sa att vi måste fort tillbaka till Junior. De sprang med mig och Alex strax bakom. När vi kom in till Junior stod läkarteamet där och larmen tjöt. Det var den värsta mardrömmen någonsin. Vi ville bara vakna. Läkaren berättade att hjärtat stannat igen men att Junior åter igen var stabiliserad. Stackars lilla Junior vad han fick kämpa, vi insåg nu att nu handlar det om liv och död och att det inte var läge att krascha utan nu måste vi försöka vara starka för Juniors skull. Så vi gick för att vila igen.
Jag och Alex var så trötta och jag hade så ont efter mitt kejsarsnitt. Jag hann inte tänka på mig själv så det var skönt att sköterskorna kom ihåg mig och gav mig smärtlindring när det behövdes. De väckte mig var 6:e timme för att ge mig smärtstillande. Alex och jag var visserligen helt utmattade men det var inte så lätt att sova när man inte visste om man skulle få se sin son levandes igen när man vaknade. Läkarna lovade oss att de självklart skulle hämta el väcka oss om något hände. Både jag och Alex var livrädda att behöva vakna av att de skulle komma med ett besked som man vi då inte riktigt vågade säga högt. Vi grät mycket och höll om varandra och peppade oss om att det kommer gå bra. Vi måste våga tro på hoppet och på Junior. Ger vi upp nu så ger vi ju upp vår son och det kändes fel.
Vi vaknade tidig lördag morgon och fick prata med läkaren. Han berättade att inget hänt när vi sov och han var fortfarande stabiliserad men i kritiskt tillstånd. Läkaren förklarade för oss att nu är det viktigt att vi förstår hur allvarligt sjuk Junior är. Han berättade att Junior blödde inombords lite överallt och att han inte kunde andas själv. Han hade höga blodgaser vilket betyder att han hade hög halt av mjölksyra i blodet och att han hade börjat svullna då han fick vätska, blodplasma och antibiotika i kroppen. Hans lilla kropp orkade inte att balansera allt. De hade även sett att det nu fanns några mörka fläckar i hjärnan. Fläckarna kunde vara blödningar men än visste man inte. Läkaren sa att Junior antagligen fått en septisk chock som är en reaktion kroppen får av en infektion. Antagligen har han smittats av en bakterie under förlossningen som hade lett till en blodinfektion. Tyvärr kunde de inte än veta vilken bakterie utan det tar några dagar att få provsvar. Vi fick helt enkelt avvakta och hoppas att Juniors kropp svarade på den behandling han fick. Junior fick antibiotika mot allt innan man visste säkert vad det handlade om.
Hela lördagen gick och Junior blev varken sämre el bättre. Alex ville vara hos Junior så mycket han kunde och tog flera bilder. Jag försökte att vara hos Junior men fick panik varje gång jag gick in i rummet. Jag klarande inte av att hantera alla pip jag hörde och att se Junior så sjuk. Jag bara blundade och skrek att de fick rulla ut mig. Så hela lördagen var Alex hos Junior så mycket han kunde medan jag försökte vila. Vi båda var hos Junior på lördag kvällen och sa godnatt. Natten till söndagen sov vi hela 10 timmar. Jag tror vi kände oss tryggare och att Junior faktiskt kunde bli bättre. Han hade inte blivit sämre och läkaren hade berättat att värdena blivit en aningens bättre.
När vi vaknade på söndagen fick vi höra att Junior blivit sämre. Var inte alls det vi ville höra. Juniors njurar hade lagt av och han behövde en ECMO maskin (en konstgjord lunga som syresätter blodet). Hans vätskebalans var inte bra så han svullnade för mycket. Så åter igen behövdes han flyttas för att kunna få dialys och tillgång till ECMO maskinen som inte finns på Huddinge utan på KS. Den här gången fick vi åka i förväg och vi installerade oss på ett nytt rum. Sedan fick vi avvakta tills Junior kom med ambulansen. Läkaren skulle på vägen göra en röntgen på hjärnan för att se hur pass mycket Juniors hjärna påverkats. Det visade sig att hjärnan var mycket svullen och att de behövde mäta hjärnaktiviteten. Finns det ingen hjärnaktivitet finns det ingen anledning att fortsätta den intensiva vården.
Medan vi väntade på svaren ringde vi våra familjer och bad dem komma in. Vi behövde deras stöd. Vi förstod att det var en mycket liten chans att det fanns någon hjärnaktivitet kvar. Jag ringde även min kusin som är präst. Jag tvingade mig även nu att sitta med Junior trots mina panik känslor. Det var faktiskt läkaren som hade fått mig på andra tankar. Inte ville jag vid senare tillfälle ångra att jag inte fanns vid hans sida ifall det här var slutet. Jag kunde nu sitta i rullstol och kunde nu sitta och titta på Junior. Jag och Alex pratade med honom och klappade hans stora svullna kropp.
Efter någon timme hade våra familjer samlats och läkaren berättade vad som hade hänt. Alex pappa hade kört upp från Göteborg. Vi fick veta att Alex pappa hade ringt till polisen och bett om tillstånd att få köra fort då det var ett akut läge och handlade om timmar innan kanske Junior dog. Helt otroligt men han hann komma upp. Vi bestämde då att ha ett nöd dop innan provsvaren från hjärnaktiviteten kom. Min kusin höll i den och vi samlades kring Junior. Vi hade från början bestämt att inte döpa Junior men i den stunden var det ingen fråga. Det var självklart att Junior skulle få en värdig ceremoni. Junior döptes och fick sin pappas efternamn. Vi hade redan tidigare under graviditeten bestämt namn men dem namnen kändes fel då han kanske inte skulle leva vidare. Det var inte meningen att han skulle få dem namnen utan han döptes till Junior. Under hela graviditeten var arbetsnamnet Junior och Junior fick det bli.
Efter dopet fick vi provsvaren och det visade sig att det inte fanns någon som helst hjärnaktivitet kvar. Jag och Alex sa då att vi ville att Junior skulle somna in i min famn. Vi gick in till Junior och läkaren kopplade bort allt det som höll honom vid liv. De lyfte Junior till mig och jag kramande honom hårt. Juniors hjärta slutade slå fort och han dog i mina armar. Klockan var nu 21:51 söndagen den 6 september 2009. Jag och Alex var lugna och vi satt där en stund och sa hej då. Läkaren förklarade att vi fick se Junior igen så ofta vi ville innan vi åkte hem. Vi bestämde att vi nu behövde vila och smälta allt som hänt för att sedan dagen efter säga hej då till Junior. Vi sa hej då till våra familjer och gick för att sova. Nu behövde jag och Alex få ro och bara hålla om varandra. Ingen annan i det läget hade kunnat trösta oss.
Kollaget visar Juniors resa. Bilder säger ibland mer än vad ord gör.
Förlossningen
Jag vaknade onsdagen den 2 september av att vattnet gick. Jag tittade på klockan och såg att hon var 23:30. Jag kände hur vattnet forsade ur mig så fort jag rörde mig, det ville aldrig ta slut. Konstigt nog blev jag inte rädd utan fokuserad och kanske rent ut av lättad att det äntligen var dags. Alex hade precis lagt sig och blev väldigt fokuserad även han. Tur nog var väskan redan packad så Alex ringde efter taxi och vi klädde på oss. Jag hade inga värkar utan var mest orolig för att blöta ned hela taxin. Vi hade planerat och fått plats att få föda på BB Stockholm, men tyvärr tar dem inte mot förtidigt födda barn utan vi fick vända oss till SÖS. Vi båda visste att det finns risker med för tidigt födda barn, men vi var ändå lugna... vi var ju ändå i vecka 35 och allt hade hittills set bra ut.
Väl framme på SÖS mottog en otroligt vänlig själ oss. Minns inte hennes namn men hon var undersköterska och skulle skriva in oss. Vi fick vårt rum där vi fick vara resten av tiden. Förlossningsrummet var litet och opersonligt och såg inte alls ut som ett av rummen på BB Stockholm. Men vad gjorde det, jag kände mig trygg för att sköterskan hade satt på mig två band med apparater där den ena visade Juniors hjärtslag och den andre visade mina sammandragningar. Kändes som allt var under kontroll.
Undersköterskan undersökte mig och konstaterade att jag var öppen 1 cm. Hade inte alls haft ont och blev förvånad. Men efter några timmar började jag känna värkarna och fick morfin. Det kändes verkligen som en kraftig mensvärk. Helt plötsligt inser jag att det var torsdag och solen lyste in på rummet. Vi öppnade fönstret för att få in frisk luft och jag hade nu kommit igång med värkarbetet på riktigt. Alex hjälpte mig att förvarna när han såg att en sammandragning var på G och han peppade mig. Jag bad om mer smärtstillande och fick börja med lustgasen. Tog en stund att förstå sig på hur lustgasen fungerade. Det gällde att andas in den innan själva värken gjorde ont. Tillslut tyckte jag inte att lustgasen alls hjälpte och bad om epidural. Men de ville inte ge mig det än utan de höjde doseringen på lustgasen. Efter några timmar skrek jag igen att nu orkar jag inte mer och de höjde doseringen i lustgasen igen. Jag minns att jag undrade varför de inte höjde till max dosen från början.
Sköterskan kom in och kollade läget och nu var jag öppen 5 cm efter 18 timmar. Jag fick då ett ok för epiduralen och de ville även sätta in ett värk stimulerande dropp. Jag hade hört talas om hur jobbigt det är att ta epiduralen men det gjorde inte alls ont. När den väl gav effekt kändes det lätt att föda barn. Detta skulle jag greja om det fortsatte såhär. Tyvärr har epiduralen den effekten att sammandragningarna kan avta och självklart hände det mig också. Doktorn beslutade att öka det värk stimulerade droppet och det satte fart nästan med än gång. Så ont jag fick då har jag inte haft någon gång. Jag skrek, grät och skakade av smärta. Jag blev rädd att detta kommer jag aldrig att klara. Fick värkar en gång i minuten och ibland blev jag så groggy av lustgasen att jag försvann in i en dimma. Alex har i efterhand berättat att jag inte var kontaktbar alls och att det var skrämmande att se.
På slutet hade jag gett upp flera gånger. Hade väl panik i mellan åt och tyckte att profylax kursen inte gett oss något. Hjälpte inte alls, helt värdelöst och bort kastade pengar. Barnmorskan och Alex fick säga åt mig på skarpen. De tvingade upp mig på en pilates boll som jag fick sitta och gunga på. Det är tre skift per dygn och ibland fick man en barnmorska man kände sig trygg med och ibland fick man en barnmorska man snarare blev rädd el arg på. Då längtade jag efter skiftbytet medan jag grät när den där "snälla" som förstod mig skulle sluta. Det värsta av allt var att jag inte fick mat under hela tiden på förlossningen. Fanns liksom inga krafter kvar längre. Vet att jag gick på toaletten för att kissa några gånger och då kollade jag efter ett kök i smyg men jag sade inget till Alex. Matlusten försvann så fort en värk satte igång.
Äntligen var jag öppen 10 cm och barnet låg i bäckenbotten och jag kunde börja krysta. Kände ingen smärta alls när jag fick börja krysta. Det var som en befrielse och jag fick nya krafter från ingenstans. Jag blev nästan glad och kunde le. Alex snappade upp detta och även han blev glad för nu var det ju så nära. Jag krystade i ca 30 min men Junior kom inte ut. Doktorn tog då beslutet att hon skulle försöka med en sugklocka och om det inte gick skulle det bli akut kejsarsnitt. Jag försökte mitt bästa och svetten rann men Junior kom inte ut. Snabbt avbröt de för Juniors hjärtljud blev lägre och det handlade om minuter. Jag insåg nog inte faran utan blev lättad över att det jag inte längre behövde prestera något. Det var nu upp till läkarna. De sprang med mig rullades in i operationssalen och jag hörde hur dem alla skrek till varandra. De checkade av att allt fanns på plats. Jag blev förvånad över att det var så många som behövde vara där. Tror jag såg minst 10 personer och sen sade någon godnatt till mig. Jag har fått för mig att man räknar ned från 10 för att sedan somna in, men så var det inte. Jag deckade på en sekund. Klockan var nu 01:26 fredag morgon.
Jag vaknade upp tidig fredag morgon av att Alex stod vid min sida och sa hej och att en sköterska gav mig syrgas. Jag var så inne i min andning att jag började med min egen andningsrytm för det kändes som att jag inte kunde andas alls. Både Alex och sköterskan sa åt mig att det inte var några problem men jag blev arg och frustrerad över att de inte förstod mig. Alex nämnde att Junior mådde bra, men i den sekunden struntade jag i det för jag var helt inställd på att jag höll på dö. Tillslut lugnade jag ned mig och jag insåg att jag inte heller kunde röra benen och det var därför jag kände sådan panik. Sköterskan sa att det är fullständigt normalt. Man blir lite förlamad då de ger än en extra skjuts av epiduralen innan snittet görs. Jag kände att jag fick acceptera hennes förklaring och fokade på vad Alex faktiskt sagt. Junior mår bra och jag ska få träffa honom. Först behövde vi bara lite näring och rullades in till föräldrarummet där vi fick födelsedagsfrukost. Snart mycket snart skulle jag få träffa Junior för första gången utanför min mage.
Mitt första möte med Junior...
...tyvärr fick jag inte tillbringa dem första timmarna med Junior då jag var nedsövd efter kejsarsnittet. Jag sov ovetandes om att Alex i samma stund fick vara med om en av sina lyckligaste stunder i livet. Han hade fått ta emot Junior direkt efter snittet och han fick bära sin son in till neonatal avdelningen. Väl därinne satt Alex i en fåtölj med Junior nakna lilla kropp mot sitt bröst. Han kände värmen mellan dem två och fick en kontakt han aldrig kunnat drömma om. Vi båda hade aldrig kunnat föreställa oss eller ens kunnat förbereda oss på vad det innebar att bli föräldrar. På bara en nanosekund var vi båda blixt förälskade i den lilla varelsen. Nu visste vi med utan tvekan vad meningen med livet är.
Alex kände att han ville att jag också skulle finnas närvarande och gick för att vara med när jag vaknade ur narkosen. Alex och en sköterska pratade med mig och jag hörde dem på distans men det enda jag hade i huvudet var min andning. Jag fick panik när jag vaknade och trodde att jag hade problem med min andning. Sköterskan höll nämligen en syrgasmask framför mig och jag kopplade direkt till lustgasen och började andas som jag gjorde under förlossningen. De båda sa till mig på skarpen men jag ville inte lyssna. Minns att Alex nämnde att Junior mår bra, men jag svarade bara irriterat att det skiter jag i för just nu kunde jag inte andas. Jag hade inte heller någon känsel i benen. Jag försökte röra på benen men det gick inte. Fick i efterhand förklarat att det berodde på narkosen och den extra skjutsen av epiduralen jag fick under snittet.
Tillslut kvicknade jag till och de rullade in oss till föräldrarummet där vi åt vår frukost och sedan rullades jag ned till Junior. Han var underbar. Så söt så fin så lik mig. Jag var samtidigt så rädd. Jag hade svårt att förstå att den lilla vackra varelsen hade kommit från mig och att jag nu var mamma. Drogerna i min kropp hjälpte inte heller. All smärtlindring fick mig att vara lite borta men ändå närvarande och det gjord ont i magen att hålla i Junior. Jag hade honom en timme i min famn men sen orkade jag inte mer. Vi bestämde oss för att åka tillbaka till vårt rum för att sova lite. Vi visste ju nu att det var över och att han mådde bra där han låg. Visst han hade gnytt lite men läkarna sa att det var normalt då han kanske hade skadats lite i lederna när de drog ut honom ur magen.
Vi båda sov och åt ytterligare. Vi kände oss båda utmattade men hade nu mer energi att orka ta in vad som pågick. Vi båda ville minnas det som hänt och skulle hända, inte var dag man blir mamma och pappa. Vi var så lyckliga och hade redan ringt och meddelat alla vi känner att nu äntligen var Junior född och vi mådde bra. Jag ville passa på att ta det lugnt dels på grund av att vi inte sovit på nästan tre dygn och dels för att jag visste att ett kejsarsnitt är ett stort ingrepp och här fick Junior den vård han behövde. Hemma skulle det bara finnas mig och Alex. Så Alex sprang ned till Junior flera gånger medan jag låg på rummet och vilade. Tyvärr är det ett visst handikapp med ett kejsarsnitt. Jag kunde varken sitta el gå de första två veckorna.
Senare på eftermiddagen var min längtan för stor och jag ville ned till Junior. Jag satt med honom igen mot mitt bröst. Amningen hade inte kommit igång än, vilket kunde dröja när man hade fått kejsarsnitt. Nu var jag mer vaken och jag kände min mamma instinkt som kom smygandes. Alex hade ringt till pappa för att få låna hans kamera. Pappa ringde och sa att han fanns vid sjukhusets entre och Alex sprang för att möta honom. Medan Alex var borta hade Junior somnat vid mitt bröst.
Vår älskade Junior bara några timmar gammal.
Änglamamma
Välkomna till min blogg!
Jag är 30 år och nybliven änglamamma. Jag bor med min sambo Alex på Stora Essingen tillsammans med våra två katter. Kan inte låta bli att säga att vi båda älskar ön och vill helst aldrig flytta härifrån. Aldrig förr har jag förstått hur mycket miljön på ön betyder för mig, särskilt nu i denna svåra stund när jag vill kunna vandra ensam och inte mitt i stan bland alla människor som verkar så stressade. Då jag skriver med smärta i mitt hjärta, en klump i mitt bröst som inte vill försvinna, känns det oväsentligt att berätta mer om mig utan meningen är att ni får lära känna mig med tidens gång.
I början av sep 09 förlorade jag min nyfödda son Junior och har sedan dess känt ett stort begär av att få skrika ut den smärta jag känner inför hela världen. Har tidigare inte haft något som helst intresse för bloggar men fick tipset av andra föräldrar som förlorat ett barn och av min terapeut att det faktiskt är ett bra verktyg för att kunna gå vidare. Jag har en känsla av att denna blogg kommer att kunna hjälpa mig genom sorgen, jag ser även framför mig hur jag i framtiden kommer att kunna blogga i glädjens och lyckans tecken. Det är ju ändå det som får mig att orka, att våga tro på hoppet. Hoppet om att kunna komma tillbaka till vardagen, hoppet om att finna lyckans njutning och hoppet om ett nytt barn. Hoppet har bara gått vilse och finns därute någonstans och jag behöver bara anstränga mig för att hoppet ska hitta hem igen.
Puss & Kram
Camila
När detta foto togs var vi på en av Alex spelningar och vi var där vi
trivs bäst-nämligen med våra vänner där vi alla kunde dansa och höra
den musik vi älskar mest. Den lycka vi kände då vet vi att kommer
kunna känna igen. Tillsammans är vi starka!
