mammacamila

Jag är 30 år och nybliven änglamamma. Jag bor med min sambo Alex på Stora Essingen tillsammans med våra två katter. Kan inte låta bli att säga att vi båda älskar ön och vill helst aldrig flytta härifrån. Aldrig förr har jag förstått hur mycket miljön på ön betyder för mig, särskilt nu i denna svåra stund när jag vill kunna vandra ensam och inte mitt i stan bland alla människor som verkar så stressade. Då jag skriver med smärta i mitt hjärta, en klump i mitt bröst som inte vill försvinna, känns det oväsentligt att berätta mer om mig utan meningen är att ni får lära känna mig med tidens gång.

I början av sep 09 förlorade jag min nyfödda son Junior och har sedan dess känt ett stort begär av att få skrika ut den smärta jag känner inför hela världen. Har tidigare inte haft något som helst intresse för bloggar men fick tipset av andra föräldrar som förlorat ett barn och av min terapeut att det faktiskt är ett bra verktyg för att kunna gå vidare. Jag har en känsla av att denna blogg kommer att kunna hjälpa mig genom sorgen, jag ser även framför mig hur jag i framtiden kommer att kunna blogga i glädjens och lyckans tecken. Det är ju ändå det som får mig att orka, att våga tro på hoppet. Hoppet om att kunna komma tillbaka till vardagen, hoppet om att finna lyckans njutning och hoppet om ett nytt barn. Hoppet har bara gått vilse och finns därute någonstans och jag behöver bara anstränga mig för att hoppet ska hitta hem igen.

Puss & Kram

Camila

När detta foto togs var vi på en av Alex spelningar och vi var där vi

trivs bäst-nämligen med våra vänner där vi alla kunde dansa och höra

den musik vi älskar mest. Den lycka vi kände då vet vi att kommer

kunna känna igen. Tillsammans är vi starka!