Shit pommes frites
Gissa om jag har träningsvärk! Igår dansade jag loss på Danscompagniet med Rebecca. Dansen avslutades med muskelträning av hela kroppen. Jag kan knappt röra mig idag, men det känns ändå underbart. Äntligen har jag hittat något som trimmar min kropp och som samtidigt är roligt. Så nu ska jag gå varje måndag och jag funderar på att ta någon ytterligare lektion i någon annan form av dans.
Idag satt jag och funderade en stund och blev lite bitter. Idag var det exakt ett år sen jag plussade med Junior. Känns förjävligt rent ut sagt att sitta här idag och inte ens vara gravid eller ha ett levande barn. Är på ruta ett igen och vet inte ens när jag kommer att få uppleva det igen. Det ploppar hela tiden upp vänner som blivit gravida och det börjar att bli riktigt irriterande. Det gör ont i mig att höra om alla som väntar sitt första barn och som har blivit gravida på första försöket. Hur kan det vara så orättvist. Varför är jag så ensam bland mina vänner. Ibland tänker jag att bara de som har förlorat ett barn eller fått ett missfall får bli gravida med än gång. Men jag inser att jag inte kan tänka så och att jag måste sluta vara bitter, men ibland orkar man inte hålla uppe den positiva andan och vara glad för andra.
Säger bara en sak-Shit pommes frites (så säger jag ibland när jag inte har mer att säga, helt enkelt tom på ord)!
Du vet att det är ok att tänka så och att vi egentligen inte tänker så för att vi vill någon annan illa. Men vi går ju igenom något fruktansvärt och då får man vara lite missunnsam i tankarna!
