mammacamila

Hej alla,

Var ett tag sen jag skrev i bloggen, men tyvärr har jag och Alex drabbats av ännu en olycka. Tänkte uppdatera er vad som senast hände förra veckan.

Jag blev äntligen gravid igen och firade med Alex förra veckan. Jag hade fått min mens så först förstod jag inte att jag var gravid. Men i fredags fick jag åka in akut pga smärtor och blödningar. Det visade sig att jag hade ett utomkveds och behövde opereras akut för att ta bort min högra äggledare.

Jag mår trots allt ok under omständigheterna. Det beror dock på att jag hade dramatisk natt som slutade väl. Det var nämligen så att jag skulle opereras (op) akut på dagen då läkaren bedömde det hela allvarligt och informerade mig om att det kan bli livshotande om äggledaren spricker.  Men de hann inte med mig och planerade att op mig under natten. Tyvärr fick inte Alex stanna kvar så jag fick ligga kvar ensam och vänta.

Så i fre natt kom natt läkaren och det han sa till mig fick mitt hjärta att stanna. Han sa att han inte ville op då han var osäker på op och dess risker och hans kollega var inte erfaren. Han sa dessutom att de var underbemannade. Jag frågade då om riskerna att vänta, och han sa att det finns en risk att min äggledare spricker. Sen sa han att det var upp till mig om jag skulle op el inte.

Jag blev så rädd och ledsen och framför allt arg. Det ska inte vara mitt ansvar att avgöra min situation då jag inte är kunnig och har den kompetens som krävs. Detta var inte ok och väldigt oprofessionellt. Jag hade ju vänt mig till dem för att de är experterna och det är dem som ska kunna fatta beslut. Jag sa att jag absolut inte ville op av honom och hans team om han kände sig osäker, men självklart ville jag inte vänta heller då den tidigare läkaren hade sagt att det var akut och särskilt med tanke på min bakgrund. Jag har ju redan förlorat en son och jag vill ju inte att mina chanser till att få barn skulle bli sämre pga komplikationer. Natt läkaren visade ingen sympati och sade bara att det var upp till mig. Jag grät och var så rädd och sa bara att han inte fick op mig. Han gick sin väg och sa att skulle komma tillbaka efter en timme.

Efter en timme kom han tillbaka och jag hade då ringt runt för att få råd.  Jag sa då att jag krävde att de op mig men att det skulle ringa efter ngn erfaren om han kände sig osäker. Men han sa bara att tyvärr är det helg så han kan inte ringa ngn och de är underbannade under helgerna. Han sa även att han tyckte att jag inte hade särskilt ont och trodde att jag bara hade ett missfall och hade bokat av mig från op kön. Sen gick han.

Jag blev helt ställd och ännu mer ledsen och fick panik ångest. Jag förstod ingenting. Hur kan han bedöma situationen som han gjorde. Jag hade så ont att jag konstant grät och jag fick ingen smärtlindring för de ville se hur pass ont jag hade ifall min äggledare var nära att spricka. Jag förstod inte heller hur han kunde agera som han gjorde utan att ha undersökt mig och när jag dessutom hade en op tid då den tidigare läkaren hade konstaterat att jag hade ett utomkveds. Jag har aldrig känt mig så utsatt och övergiven. Jag fick panik ångest och trodde att jag skulle dö. Stackars Alex blev ju såklart orolig därhemma och jag ringde runt men fick tyvärr ingen lycka då det var stängt eller inga på plats. Jag fick heller ingen respons av natt sköterskorna. De menade att jag tillsammans med läkaren hade kommit överens om att inte opereras så jag fick ha ont och stå ut till dagen efter.

Så jag låg hela natten och grät och var livrädd för vad som skulle hända. Jag ville ju verkligen inte att äggledaren skulle spricka och att läkaren skulle behöva op mig. På något sett kom jag igenom natten och det blev dagspasset som tog över. Jag ringde direkt på den nya sjuksköterskan och berättade vad som hade hänt. Syrran blev direkt upprörd och kontaktade direkt den nya läkaren som hade dagspasset. Den läkaren kom direkt och gjorde en undersökning. Hon konstaterade direkt att det var utomkveds precis som den tidigare läkaren hade gjort och fann även mycket blod i min buk. Därför jag hade så ont. Hon bokade en op tid direkt och jag op lite senare av henne. Hon såg även till att jag fick morfin injicerat så att jag inte hade så ont medan jag väntade på min op. Gissa om det var en lättnad! Hon sa även att hon hade anmält natt läkaren till sina chefer och hoppades att jag också gjorde det. Jag kommer idag att anmäla honom och ni behöver inte vara oroliga för mig, jag mår ok! Jag är bara glad att jag lever och kan fortsätta mitt liv med min älskade Alex. Visst känns hoppet om barn långt borta med endast en äggledare, men just nu är jag bara tacksam över att jag lever efter denna ångest fyllda natt.

Phew, blev ett långt inlägg. Men jag ville berätta vad som hänt. Ett sätt att bearbeta det hela. Ett stort Tack ni alla för att ni finns där i bakgrunden!