mammacamila

Det finns så mycket i vår omgivning som påminner om bebisar. Klart jag förstår att livet kretsar kring barn och familjelivet men ibland känns det kränkande. Bara för att vi är en liten minoritet som drabbas betyder det inte att vi ska behöva ta hänsyn till alla. På TV visas det nästan bara reklam för blöjor eller graviditetstest. Kanske inte något som ni läsare har lagt märke till men nästan all mat, godis och resor kretsar kring barn. Det gör det ibland olidligt för mig att titta. Jag behöver påminnas varje dag om att jag är barnlös. Jag undrar egentligen hur många som mår dåligt därhemma i sina soffor. Det är inte bara mammor och pappor som förlorat sina barn som känner sig svikna, det finns väldigt många par som inte ens bli gravida och sörjer på något liknande sätt i sin ensamhet. Dom flesta tar på något sätt givet att barn kan man få och inser inte vilket mirakel det är och är så omedvetna om riskerna. Många säger att det är nog lika bra så att man inte oroar sig för mycket men där håller jag inte med. Kunskap ger trygghet och hade jag varit medveten om alla risker hade jag nog inte känt att jag inte gjort allt i min makt. Nu såhär i efterhand vet jag att jag hade agerat annorlunda. Det kommer nog vara en stor skillnad jämfört med en ny graviditet. Kanske låter enkelt att säga när man är efter klok, som om att jag försöker att peka ut en person som är skyldig till vår sons död. Självklart kan man nog inte förbereda sig inför den sorg vi drabbats av men jag tror att samhället kan vara bättre förbered. Visst har vi fått utmärkt hjälp inom vården men våra vänner och familj står handfallna. Inte visste dom hur dom skulle reagera och agera! Vem hjälper dom??? När dom hör statistiken så låter det lite men när jag säger att 2 barn dör ungefär per dag så blir dom flesta chockade. Jag tror inte att de flesta förstår att ens sorg eller längtan efter barn påverkas så mycket av vårt samhälle. Vad jag ser och får intryck av avgör oftast mitt sinnestillstånd och jag kan säga att det är en stor kamp varje dag. Jag låter säkert bitter och ni läsare kanske tycker att inte kan man väl anpassa sig efter dom barnlösa. Antagligen tänker ni rätt men varför inte vara ärliga och ge båda sidorna om myntet. Allt är inte rosen rött. Vi lever i en bubbla som inger oss en falsk bild av världen. Jag träffade i lördags en väldigt intressant man som bor i Afrika. Där ser han barn som dör dagligen och där har folket ett annat perspektiv och man är inte rädd för döden som i Sverige. Jag önskar så att jag ibland hade andra ögon och såg livet genom er läsares ögon men samtidigt kan jag inte låta bli att känna så mycket tacksamhet. Jag tror inte att så många i min ålder har insett vad livet går ut på och så medvetna om vad lycka är. Det är min tröst i dom svåraste stunderna, att jag kan känna känslor som andra aldrig kommer få uppleva. Mina ord är på gott och ont, men jag kände att jag behövde vräka ut mig mina tankar.