mammacamila

Nu har det gått flera dagar sedan Juniors gravsättning och jag känner mig nästan mera frustrerad än någonsin samtidigt som jag känner mig mer glad och kan drömma om framtiden. Man kanske kan säga att mitt sinnestillstånd har förändrats från att vara mer jämnt till att gå upp och ned, finns inget emellan. Jag tycker själv att det oftast är skönare för då jag kan njuta av längre perioder när jag är glad men när jag väl blir ledsen så känns det som att jag är på ruta ett igen. Jag hoppas och tror inte att det påverkar min relation till Alex. Jag tror snarare att han uppskattar och mår själv bättre när han ser mig mer glad och skrattar, vilket han tidigare inte såg ofta. När jag är ledsen tröstar han mig och jag tror inte han tycker det är jobbigt då det är mer sällan och han känner sig nog uppskattad. Jag hoppas han förstår hur mycket han betyder för mig och jag försöker att visa det med handlingar och säga det. Jag hoppas också att han känner sig tröstad när han behöver vara den som är liten och jag är den som är stark. Jag ser även fram emot när mitt sinnestillstånd är mer stabilt och jämt och jag inte får mina ledsamma nedgångar som får mig att må illa utan kan vara ledsen men samtidigt väldigt väldigt lycklig. Kanske svårt att förstå vad jag menar och det är även svårt att uttrycka med ord. Men jag tror att ni läsare kan läsa mellan raderna.