mammacamila

Har pratat med veterinären idag och han meddelade att LillChippen fortfarande har feber och mat vägrar. De hade inte fått svar än på vilka bakterier han har utan de får svar tidigast imorgon eftermiddag. De skulle ringa igen imorgon. De behandlar i alla fall honom med antibiotika och han får dropp, och de tvångsmatar honom så att han inte blir undernärd. De sa att han verkade trots allt ok och var rätt så kelig. Jag är orolig att det ska gå som för Junior och att de inte ska kunna stoppa infektionen, men veterinären lät rätt lugn och sa att det inte är en blodinfektion och att det snarare handlade om NÄR han skulle bli frisk. Kan tydligen ta några dagar innan man märker en förbättring. Och de får sen veta av provsvaren om de behandlar Chippen med rätt antibiotika. Om inte så ändrar dem bara typen. Så jag antar att vi bara måste vänta några dagar innan vi vet hur det hela slutar. Jag kan säga att jag är helt feed up när det gäller att vänta. Mitt tålamod finns inte längre. Blir ganska smärtsamt och detta är ytterligare en sak jag jobbar med hos psykologen.

Kan även säga att jag idag gjorde en hälsokontroll på rekommendation av min psykoterapeut. Jag vill utesluta medicinska orsaker till min trötthet och min viktuppgång. Ja tyvärr är det så att jag inte har gått ned utan snarare upp. Jag hajar ingenting men det är som det är. Så läkaren vill kolla så att inte sköldkörteln är ur spel som den kan bli efter en graviditet och även mina blodvärden. Känns bra att veta så att man vet att man är i form. Vill ju att allt ska fungera och samspela så att jag lättare kan bli gravid igen.

Fick en knäpp tanke när jag var hos läkaren. Under min totala sjukhusvistelse förra året så insåg jag att det är svårt att ta blod från mig och sätta dropp. Jag har nämligen inga tydliga vener och de är sköra så det blir alltid så att de sticker mig 3-5 gånger innan de träffar rätt. Det gör inte så ont, bara när venen spricker men det är rätt så stressigt. Minns att de höll på under förlossningen att försöka ge mig dropp och det gick verkligen inte och de alla blev stressade inklusive jag. Så min första tanke var idag att hur fan ska jag klara av att göra ett till kejsarsnitt. Då kommer dem verkligen att behöva sticka mig flera gånger. Jag förknippar allt som har med nålar att göra till något negativt och detta måste jag jobba med. Blev så traumatiskt och jag minns att när jag kom hem från sjukhuset efter förlossningen var jag alldeles blågul längs hela armarna och händerna. Såg ut som att Alex hade misshandlat mig. Idag var det lika svårt och de stack mig fyra gånger. Gjorde lite ont och läkaren sa att jag inte kan bli blodgivare, eller jag kan men jag är ingen bra kandidat. Går knappt att hitta mina vener och de får aldrig ut mer än 2 rör. Precis samma sak sa de även sist så nu vet ni det. Trist men sant!