mammacamila

Jag har inte haft möjlighet att besöka min terapeut på flera veckor då både hon och jag har varit bortresta. Det har gått alldeles utmärkt utan samtal men jag har saknat henne personligen. Hon är lite som en extra mamma. Självklart är min mamma bäst i världen men denna kvinna ser allt ur ett annat perspektiv och är utbildad att förstå och kunna hjälpa människor som drabbats som mig. Hon säger själv att hon har blivit väldigt personlig med mig och hon gråter ofta med mig när vi pratar om jobbiga ting. Jag tror eller snarare vet att hon och jag kommer att följas åt länge. Vi har en relation som båda får något ut av, och jag syftar inte då på att jag får hjälp och hon betalt. Låter kanske konstigt men hon säger ofta det och jag tror att hon är ärlig. Hon säger att genom mig får även hon erfarenhet av livet och ser annorlunda på livet. Genom sitt yrke påminns hon ständigt om hur skört livet är och att man ständigt måste jobba på sig själv och relationer. Det känns ibland lite konstigt att hon är nog den efter Alex och min närmsta vän som förstår mig bäst. Vi båda känner nog att den dagen jag inte behöver mer samtal kommer vi att fortsätta att hålla en kontakt men på en annan nivå, viktigast av allt är att vi inte kommer att klippa banden helt. Det är mycket viktigt att jag inte är beroende av hennes trygghet men jag tror inte att det skadar att vi fortsätter hålla kontakt i framtiden på ett eller annat sätt.