mammacamila

Grattis min älskade prins. I mina ögon räknar jag dagarna och firar dina månader som om du hade varit här. Idag hade du varit 9 månader och 2 dagar gammal. Idag är det 9 månader sen Junior dog. När jag var gravid kändes 9 månader som en evighet och idag sitter jag här barnlös och är inte ens gravid. Livet känns ibland så kort att jag inte vet hur jag ska hinna med allt. Många talar om 30 års kris, el 40 års kris. Men i min mening är det inte en kris utan ett uppvaknade. Det som händer är att man blir medveten om att livet är kort och att allt handlar om val. Livets väg utstakas genom medvetna val som man sedan kan ångra eller ta som en erfarenhet rikare. Många kanske sedan agerar annorlunda för att man inte vet hur man ska tänka eller tycka och får panik. Men denna "kris" är kanske bara bra för hur ska man annars kunna förändra sin livssituation. Ibland blir jag bara så trött på folk som redan nu i min ålder klagar på rynkor och att de är så gamla. Men herregud tänker jag då. Har de inte värre problem än så. Är det vad de tror är en kris. Tycker bara synd om dom för de upplever inte äkta lycka. Jag tror att det är viktigt att förstå att lycka är inte alltid vad man vill utan acceptera det man får. Hade jag aldrig accepterat Junior död hade jag aldrig kunnat gå vidare. Jag är ledsen och mitt hjärta gör ont men jag har ändå accepterat Juniors öde och jag hoppas att jag får chansen att bli gravid igen så att Junior får bli storebror.