mammacamila

Idag gick jag på semester! Jag ska vara ledig i 3 veckor och bara va me Alex och familjen. Känns helt overkligt och jag har nog inte förstått än att min väckarklocka inte kommer att pipa mer på en lååååååååååång period. Känns även bra att få mer tid över till bloggen. Funderar på att styla om den lite. Men en sak i taget, vi börjar semestern med att åka ned till Dalsland i morgon. Vi ska dit för att fira Alex pappa och hans blivande fru, de ska nämligen gifta sig! Ska bli hur kul som helst och det känns mysigt att börja semestern i kärlekens tecken. Jag hoppas att denna semester får både mig och Alex att slappna av och kanske till och med skapas det ett litet underverk.

Ikväll har vi grillat med en kär vän i vår härliga trädgård. Känns helt ok fast vi inte har semester än. Vi kan njuta av vädret i vår underbara trädgård. Kvällarna är så ljumma och sköna och det känns ok att leva och njuta. Ibland tillåter inte ens undermedvetna det och man påminns om att man har en djup sorg, men ikväll har jag inte tänkt alls utan bara varit. En behövlig paus från verkligheten. Nedan ser ni vyn från vår hängmatta, visst ser det idylliskt ut:-)

Idag ska vi ut till båten. Vi behöver greja lite med den så att den är klar inför semestern. Klar är kanske fel ord men så att den är seglings duglig. Den sjösattes för några dagar sen och nu ligger den vackert vid bryggan på varvet. Alex har bestämt att båten ska heta Bella Vera. Bella för att båten är en Bellona båt och Vera för att jag heter det i andra namn. Båtar ska ju enligt tradition ha ett "tjej" namn. Känns skoj att pyssla med något tillsammans för oftast gör man inte det alltid. Alex köpte båten begagnad och renoverar hela så det är ett stort projekt och mycket är kvar att göra. Men den kommer att bli jättefin både invändigt och utanpå när den är klar. I sommar när vi har hunnit göra det vi har planerat ska båten döpas. Såklart ska vi göra det på ett traditionellt vis och spruta champagne över hela båten. Nedan är en bild på henne när vi håller på att sjösätta henne.

I torsdags var det sista dagen för min närmsta chef. Det var en sorglig dag. Vi alla var ledsna och det kändes overkligt. Hon har tagit tjänstledigt ett år ska flytta till USA ett år med sin familj, då hennes man fått jobb där. Planen är att hon kommer tillbaka, men jag tror inte att hon gör det. Men mycket kan hända på ett år. Hon var iaf den bästa chefen jag har haft och varit ett otroligt stöd för mig när Junior dog. Jag kommer oavsett att hålla kontakten med henne och önskar henne all lycka och hon är redan saknad trots att det bara har gått några dagar.

Jag har inget nytt/spännande/roligt att berätta då jag tyvärr inte har gjort så mycket de närmsta veckorna, jag har ju bara jobbat. Men perioden innan har varit rolig. Barcelona var fantastiskt och jag hade tänkt att lägga upp en massa bilder från Barcelona, men såklart funkar det inte som jag vill. Jag är värdelös på tekniska saker när det gäller datorer och kameror. Förhoppningsvis kan Alex hjälpa mig en dag att förstå hur det hela fungerar.

Jag och Alex har även haft det skoj med våra vänner. Vi har seglat, myst ute på landet, grillat, dansat, firat midsommar i en kvarn, och hängt lite ute på stan. Så det går ingen nöd på oss.

Jag kände att nu såhär i efterhand är det inte alls lika roligt att berätta allt i detalj om vad som hänt och vad vi har gjort för två-tre veckor sen. Så jag börjar om och börjar blogga från och med idag, så från och med idag kommer ni att få se mer bloggande!
______________________________________________________________________

Det senste lite annorlunda som hände var igår. Jag hade bokat en synundersökning då jag behövde beställa nya linser och jag upplever att jag ser lite sämre. Det är dessutom tvunget att göra en synundersökning om man beställer nya linser. Tyvärr kan man inte beställa min typ av linser på nätet, vilket hade varit ett billigare alternativ.

När optikern hade gjort sin undersökning frågade hon om jag gick på medeciner. Jag sa såklart Nej och hon undrade då om jag mådde psykiskt dåligt. Jag blev förvånad och sa att jag faktiskt mår ganska bra och inte är sjuk. Hon undrade då om jag för en tid sen hade varit med om någon tragedi och då kände jag att jag borde berätta vad som hänt. Då sa hon att då förstår hon mina resultat. Hon sa att min syn var exakt lika bra (dålig kanske är bättre ordval, haha) men att min skärpa var väldigt dålig. Hon sa att jag borde uppleva att allt är väldigt suddigt. Hon sa att det är en vanlig defekt när kroppen är i obalans och man inte mår bra rent psykiskt. Jag tyckte att det var en väldigt intressant iakttagelse. Hon sa att tyvärr kan hon ej hjälpa mig till 100% men att jag skulle få nya linser som hjälper lite grann. Förmodligen kommer min syn bli skarpare när jag mår bättre. Det förvånade mig att min syn har och fortfarande är påverkad då jag känner mig så pass stark. Det kanske tar längre tid än man tror för kroppen att heala och det är nog svårt att lura kroppen. Jag kommer antagligen inte att fundera så mycket mer på detta utan utgår från att min kropp snart är i balans.

Hej alla,

jag är ledsen att min blogg varit i stiltje en period. Men sedan Midsommar har jag och är fortfarande i en krävande period på jobbet. Under Juli månad pågår halvårsbokslutet och det tar all min tid. Jag jobbar nästan dygnet runt alla dagar. Hela helgen jobbade jag till sent. Att jobba hela dagar samt kvällar och nätter tar energi, så tyvärr finns det ingen ork till att blogga:-( Vill ändå poängtera att det är ok för mig, jag var medveten om detta när jag började på mitt jobb och valde att jobba med koncernredovisning. Såhär är det varje kvartal och det är roligt. Inte ok att jobba för mycket men just för studen är det ok! Så skönt att kunna fokosera på jobb och inget annat. Så jag lovar att jag uppdaterar er sen när det hela är över! Jag hade hoppats att jag skulle hinna blogga innan men tyvärr inte...om en vecka är det över så då lär ni få se mer av mig...men då är väl alla ni förhoppningsvis på semester:-)

Tack & hej leverpastej!

Puss & Kram

jag är nu hemma efter Barcelona resan & midsommarfirande. Ville bara passa på & säga hej & jag återkommer strax. Så mkt nu, ni får snart veta mer om mina händelserika dagar, veckor...

Jag har varit sjuk hela veckan så det har inte blivit något bloggande alls. Jag har fått en förkylning som satt sig i luftrören...suger riktigt fett, haha. Jag har inte kunnat träna på hela veckan och känner mig allmänt ofräsch och febrig. Men jag har inte velat riskera något då jag och Alex far till Barcelona nu! Vi blir borta en vecka. Jag har längtat så tills vi åker. Behöver VÄRME nu!!! Så tyvärr kommer jag inte blogga alls från Spanien. Jag kommer bara försöka att njuta av min ledighet och Alex sällskap. Men denna gång ska jag inte glömma kameran och ta en del bilder.

Grattis min älskade prins. I mina ögon räknar jag dagarna och firar dina månader som om du hade varit här. Idag hade du varit 9 månader och 2 dagar gammal. Idag är det 9 månader sen Junior dog. När jag var gravid kändes 9 månader som en evighet och idag sitter jag här barnlös och är inte ens gravid. Livet känns ibland så kort att jag inte vet hur jag ska hinna med allt. Många talar om 30 års kris, el 40 års kris. Men i min mening är det inte en kris utan ett uppvaknade. Det som händer är att man blir medveten om att livet är kort och att allt handlar om val. Livets väg utstakas genom medvetna val som man sedan kan ångra eller ta som en erfarenhet rikare. Många kanske sedan agerar annorlunda för att man inte vet hur man ska tänka eller tycka och får panik. Men denna "kris" är kanske bara bra för hur ska man annars kunna förändra sin livssituation. Ibland blir jag bara så trött på folk som redan nu i min ålder klagar på rynkor och att de är så gamla. Men herregud tänker jag då. Har de inte värre problem än så. Är det vad de tror är en kris. Tycker bara synd om dom för de upplever inte äkta lycka. Jag tror att det är viktigt att förstå att lycka är inte alltid vad man vill utan acceptera det man får. Hade jag aldrig accepterat Junior död hade jag aldrig kunnat gå vidare. Jag är ledsen och mitt hjärta gör ont men jag har ändå accepterat Juniors öde och jag hoppas att jag får chansen att bli gravid igen så att Junior får bli storebror.

Denna vecka har verkligen varit annorlunda.

Jag och Alex hade en miniweekend på landet. Alex tog en rolig bild där man ser utsikten från vårt ute dass. Det roliga är att dasset ligger nära vattnet och heter faktiskt Sjöbloms dass då förra ägaren heter det. Ibland har jag funderat på att man borde vrida dasset så att när man skiter ser man havet, haha.

På söndag är det mors dag. Det känns verkligen inge vidare. Åter igen påminns jag om att min prins inte finns. Det gör ont idag. Barn känns långt långt borta. Jag är glad och har fått tillbaka livsgnistan men tar inget för givet längre. De säger att det är ca 10 % risk att jag får utomkveds igen. Ingen fara kanske ni läsare tycker men det var bara 2% risk att min son skulle dö. Så som ni förstår känns det inte alls tryggt att bli gravid igen. Senast idag sa jag till Alex att jag vet ärligt talat inte om jag vågar bli gravid igen. Klart jag vill men frågan är hur mycket min kropp orkar. Jag vet att någonstans finns en gräns av vad jag klarar av. Att drabbas en tredje gång vågar jag inte ens tänka på. Hoppet är det som får oss att vara glada och inte ge upp, men får jag utomkveds igen slocknar nog mitt hopp. Klart vi kan adoptera och få hjälp men det krävs fortfarande energi från oss. Jag ska från och med nu försöka att tänka att "självklart blir jag gravid och det kommer att gå utmärkt". Tyvärr är jag inte troende vilket jag tror kunde underlätta det lite för mig. Jag vill bara uppleva ren lycka och att vi får turen på vår sida. Vore alldeles underbart om jag blev gravid och väntade tvillingar. Jag hoppas att ni läsare med barn uppskattar det ni har och inser att livet är skört. Man lever bara en gång och tyvärr är vi alla inte lika lyckligt lottade.

Idag kollade jag min privata mail. Gissa om jag blev överraskad! Jag hade fått ett brev från La Casa de la Madre y el nino. Föreståndaren från mitt barnhem hade hört om min förlust och ville visa sitt deltagande. Jag blev så rörd över deras handling. Tänk att de lägger ned så mycket energi på oss adopterade flera år senare. Jag blir ständigt positivt överraskad över deras agerande genom åren. De har till och med hälsat på adopterade barn i nästan alla länder som de adopterar till. Jag tror med nästan 90% säkerhet att jag och Alex en dag kommer att adoptera ett barn från dom oavsett om vi får egna biologiska barn el inte. Jag längtar tills den dagen då jag kan hälsa på dem alla och få krama om alla barnen. Sist jag var där fick jag bara positiva känslor och jag visste redan då att jag kommer att åka tillbaka flera gånger. Vill såklart visa mina barn och man varifrån jag kommer.

I veckan har det varit fullt upp och jag har firat flera vänners födelsedagar. Vädret har ju varit perfekt så det har varit härliga fester i solen. Jag har lärt känna nytt folk och tror att jag kommer att fortsätta ha kontakt  med några. Så veckan har varit mycket bra ur fest perspektivet! Men tyvärr är jag ganska så irriterad på Tre (mobil operatören). Min mobil bara dog förra veckan och jag blev tvungen att lämna in den. Till en början fick jag ingen lånemobil och jag fick klara mig utan mobil. Sen när jag väl fick en lånemobil är den värdelös. Snacka om att man blir handikappad! Livet kretsar ju kring sin mobil och utan den känns allt väldigt svårt. Jag hade även gjort det misstaget att spara mina kontakter på mobilen så alla min nummer försvann. Så snälla söta ni, messa era nummer till mig! Jag har samma telefon nummer och behöver nu bara uppdatera min kontakt lista.

Men som ni alla vet så bilade jag och Alex ned till Göteborg i fredags, el det var snarare jag som körde hela vägen ned och upp. Vi bodde hos Johan S och blev rejält bortskämda med allt. Var som att bo på hotell. På fredagen tog vi det bara lugnt och satt ute på altanen och njöt av värmen. Sen på lör åkte jag och Alex till ett outlet och kollade in en massa snygga kläder. Vi hittade en hel del men jag fick beslut ångest så det slutade med att jag inte köpte något alls. På kvällen bjöds det på skaldjur och kött. Johans familj ordnade en stor fest för honom och hans syster och lite vänner var där samt vänner till familjen. Vi satt ute hela kvällen och sen bar det av in mot stan. Vi gick till ett ställe där ett band spelade som Johans syster kände till. De var verkligen grymt bra! Sen gick alla vidare ut på klubb, men både jag och Alex var så trötta att vi åkte hem till Johan för att sova. Vi hade börjat dricka redan vid 15 tiden så man var rätt sliten vid 02. På söndagen åt vi alla en stor fet brunch. Sen packade jag och Alex ihop och vi åkte hem till Stockholm, men på vägen gjorde vi ett uppehåll hos en vän till mig. Har inte träffat henne på ca 3 år så det var på tiden. Hon har två underbara barn och en liten liten söt hund. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge innan jag får träffa dom igen. På det hela var det en rolig helg men jag måste tyvärr säga att vädret i Göteborg inte är något vidare. Det regnar verkligen varje gång jag är där. Jag brukar ha för vana att ta med mig regnkläder el paraply men hade glömt det denna gång. Det är himla typiskt att det regnar så ofta i Göteborg men det är härligt att vara där. Jag har alltid lika kul och jag uppskattar staden. Tyvärr glömde vi även kameran så det blev inga bilder. Alex tog några bilder med sin mobil, men de blev inte så bra. Men nedan ser ni en bild på mig och Alex som är tagen vid vattnet som låg nära Johans hem och såklart en bild på den lilla söta hunden.

Hallo, i morgon ska jag och Alex åka till Göteborg! Vi ska hälsa på Johan S och fira hans 30 års dag. Det ska bli riktigt skoj att få göra en liten road trip och utforska Göteborg. Jag har varit i Göteborg många gånger så jag kan stan väl, men nu var det säkert minst 2 år sen så det finns säkert något nytt att upptäcka. Jag ska även passa på att träffa en vän som jag har haft kontakt med sen en resa i Thailand för ca 10 år sen. Vi träffades i Thailand och kom bra överens, och det roliga är att vi är enormt olika men ändå inte. Jag gillar henne skarpt! Hon har en personlighet som jag önskade att fler hade. Hon är snäll, generös, ödmjuk och har inga fördomar alls.

Igår träffade jag en vän som är adopterad från samma barnhem som mig. Han fick en son i november och vi har haft kontakt men inte setts. Jag har sett flera bilder på sonen och insett att han är enormt lik Junior. Han är den enda bebis hittills som liknat Junior. När jag då igår träffade dom så började min fantasi att skena iväg. Jag började fundera på hur Junior skulle sett ut om han levde, han skulle antagligen vara lik denna lilla kille. Det fick mig att le och jag måste få säga som alla mammor, ens barn är det vackraste som finns. Junior var mörk och när en bebis är mörk tycker jag att det är lättare att se bebisens drag och därför tycker jag inte det är så svårt att se Junior som lite äldre. Det roliga är att Junior även är lik min ena kusins son, som också är adopterad från samma barnhem som mig. De tre skulle kunna vara syskon. Det är härligt att se att våra colombianska gener är så pass starka och att de alla fick samma näsa, ögon, ögonbryn osv...Jag längtar tills jag blir gravid igen och får se vad det blir för liten varelse som kommer ut.

Veckorna bara rullar på och jag har äntligen kommit in i vardagslunken. Jag har hittat tillbaka till mina rutiner. Jag tränar 3 gånger per vecka och gör annat skoj dom andra dagarna. Jag har äntligen börjat gå ned i vikt. Det känns helt fantastiskt bra. Jag är mycket nöjd och räknar med att ha gått ned all min övervikt till augusti. Det är galet hur långt tid det tar, men å andra sidan får man ha i åtanke att det faktiskt tog 9 månader att gå upp så mycket i vikt så det är inte så konstigt att man måste ha tålamod. Jag och Alex ska på bröllop i slutet av augusti så det känns som ett bra mål att gått ned alls till dess. Så att jag kan känna mig fin i en snygg liten läcker klänning:-)

Jag har inte haft möjlighet att besöka min terapeut på flera veckor då både hon och jag har varit bortresta. Det har gått alldeles utmärkt utan samtal men jag har saknat henne personligen. Hon är lite som en extra mamma. Självklart är min mamma bäst i världen men denna kvinna ser allt ur ett annat perspektiv och är utbildad att förstå och kunna hjälpa människor som drabbats som mig. Hon säger själv att hon har blivit väldigt personlig med mig och hon gråter ofta med mig när vi pratar om jobbiga ting. Jag tror eller snarare vet att hon och jag kommer att följas åt länge. Vi har en relation som båda får något ut av, och jag syftar inte då på att jag får hjälp och hon betalt. Låter kanske konstigt men hon säger ofta det och jag tror att hon är ärlig. Hon säger att genom mig får även hon erfarenhet av livet och ser annorlunda på livet. Genom sitt yrke påminns hon ständigt om hur skört livet är och att man ständigt måste jobba på sig själv och relationer. Det känns ibland lite konstigt att hon är nog den efter Alex och min närmsta vän som förstår mig bäst. Vi båda känner nog att den dagen jag inte behöver mer samtal kommer vi att fortsätta att hålla en kontakt men på en annan nivå, viktigast av allt är att vi inte kommer att klippa banden helt. Det är mycket viktigt att jag inte är beroende av hennes trygghet men jag tror inte att det skadar att vi fortsätter hålla kontakt i framtiden på ett eller annat sätt.

Jaha så var Valborg över i ett nafs:-) I torsdags fick vi besök av Johan S som är en av Alex närmsta vänner. Han var med oss och firade Valborg hos några vänner på ön. Vi var ett stort gäng vänner som grillade och festade. Sen gick vi ut och dansade natten lång. Detta var första gången som jag festade till det och var ute så sent sen Junior dog. Jag hade en otrolig roligt kväll och ser fram emot allt annat som vi har in planerat i maj och juni. Vi har även under helgen varit ute och jobbat på båten. Jag tror att både Johan och Alex hade en bra helg tillsammans och om två veckor åker vi ned till honom och firar hans 30 års dag!