Här kommer ytterligare en bild från Juniors grav.
Många bilder blir det, men det blir lätt så i dessa tider när man saknar den lilla prinsen så enormt mycket och har inte så mycket att säga förutom att känna. Det var den här perioden vi hade sett fram emot och vi skulle njuta av ledighet och nöje. Tyvärr känns det tyngre än vad vi hade föreställt oss och sorgen har varit extra påtaglig. Känns säkert jobbigare för att jag har varit sjuk men jag är på något sätt lättad över att det snart är över och längtar till det nya året. På nyårsafton ska vi till Junior igen och även släppa iväg en Khom Loy. Det är en tradition från Asien, som innebär att man släpper iväg en svävande lykta av rispapper med bränsle av vax. Denna handlíng är vacker och ska innebära tur och lycka och skenet ska visa den "rätta vägen". Jag har blivit lite vidskeplig och hoppas att denna handlig kan ge oss mer styrka och lycka år 2010, för nu orkar vi inte med med mer otrevligheter.
Rebecca var gullig och tog denna bild på Juniors grav när hon hälsade på Freja idag. Hon tände även ljus för Junior. Tack söta Rebecca med familj!
Idag besökte vi Junior och gav honom hans julklappar
Julafton, en dag jag firar i Juniors ära
I morse fick jag så underbart fina smycken av tomten Alex. Dem låg i min julstrumpa och jag blev så rörd. Det ena var ett halsband med två hjärtan sammanlänkade där det står Junior på det ena hjärtat och Alex på det andra. Jag fick även ett matchande armband där det står Junior på hjärtat och en rosa pärla som hänger bredvid. Jag älskar dessa smycken från Saga of Sweden och nu kännes det som att Junior är mig närmare. Dessa smycken kommer jag nog sällan ta av mig och ikväll bär jag dem för Junior. Junior du lever i våra hjärtan.
Snart Julafton
Mår lite bättre efter en hög dos alvedon och har idag köpt dem sista julklapparna med Alex. Vi har även köpt små julklappar till Junior som vi ska lägga vid graven. Känns så sorgligt att behöva fira Julafton utan honom. Kommer att vara en tung dag även om vi kommer att fira med trevligt sällskap. Jag vet att vi kommer att kunna skratta under dagen men en del av mig kommer nog alltid tänka på Junior under hela dagen, eller snarare tänka på vad vi går miste om. Både jag och Alex hade sett fram emot Julafton med Junior så mycket, mer än någon annan helg. Är ett tomt hål efter Junior och ingen kan fylla det men jag och Alex har bestämt oss för att fira i Juniors ära. Vi har julpyntat massor härhemma och fixat gran. Vi gör allt som vi hade önskat vi hade gjort om vi hade haft Junior vid liv och känner att det är vårt sett att tackla sorgen, tomheten och saknaden. Då ser vi också vad vi har framför oss, en framtida Julafton med syskonen till Junior.
Idag behöver jag få spy lite galla
Idag är det en så otroligt vacker dag men jag kan inte njuta. Jag mår inte alls bättre och förkylningen verkar ha bitit sig fast i mig. Jag är dessutom så frustrerad över att min mens har börjat komma igång för denna månad. Känner mig så lurad av livet och orkar inte med att det ska ta evigheter tills jag blir gravid igen. Jag förstår att det inte är konstigt att det inte går med än gång men efter Juniors död har man inget starkt tålamod och man pallar inte med allt man kanske annars hade gjort. Jag och Alex skulle ha gett oss ut i julklapps djungeln idag men jag har ingen energi alls och bör stanna hemma så jag blir frisk till julafton. Så Alex får ta sig ut utan mig. Phew, det var skönt att få spy lite galla här, haha. Ibland behöver man det för att kunna få nya krafter.
Bilder från Frejas & Juniors gravar
Idag fick jag och Rebecca gräva djupt för att få fram våra fina små barns gravar. Kändes otroligt overkligt och man blir alldeles knäsvag. Så bra att vi var där tillsammans för att ge varandra styrka. Både jag och Alex känner att vi vill göra mer på Juniors grav och ska dit igen på Julafton. Då ska jag ta med mig något juligt och önska honom god jul. Jag hoppas verkligen vi alla tre kan få en stund ihop i harmoni den dagen och fira med värme, hur svårt det än låter.
Jag lade en fin sten framför Juniors mosshjärta där det står "God Jul" med ett hjärta på. Jag tände ett ljus och sade hej till mitt hjärta. Fick en trädviskning tillbaka med lite snöflingor som yrde. Det tog jag som ett tecken på att han hörde mig.
Rebecca tände ett ljus för Freja och vid hennes grav hade hennes mamma nyligen hängt en fin liten ängel som vi satte framför julgranen. Rebecca har verkligen gjort det fint för sin lilla dotter. Frejas grav ligger nära Junior och jag hoppas dem leker tillsammans.
Julledighet
Hallå hallå dagboken! I fredags var det sista arbetsdagen innan jul och jag kan nu njuta av ledighet fram till januari. Känns som att det var på tiden. Var så jäkla trött sista veckan att jag hade faktiskt inte klarat av att jobba mer. Jag har nu jobbat tre veckor och det känns som evigheter. Känns precis som det ibland kan göra när man har semester. Man blir liksom sjuk de första dagarna för att man slappnar av. Har fått feber och blivit dunder förkyld. Så tyvärr fick jag ställa in det jag skulle göra igår och idag. Idag skulle vi till Alex farmor men han får gå utan mig. Lite trist men jag vill inte bli sämre nu när det närmar sig julafton och jag vill inte heller smitta henne. Så när Alex är borta ska jag njuta av nybakade Scones! I morgon ska jag till graven med min fina vän som tyvärr också har ett barn begraven på skogskyrkogården. Vi ska göra fint vid gravarna och ta bort all snö. Jag kommer att ta bilder så att ni läsare får se. Kram så länge
Jag är inte ensam om att vara änglamamma
Är så himla glad idag! Har nämligen fixat julklapparna till Alex och har även börjat få en väldigt fin kontakt med en annan änglamamma. Jag är såklart nöjd över mitt inköp till Alex. Jag tror och hoppas att han blir väldigt glad. Men jag är mest glad över att jag har fått chansen att lära känna en annan änglamamma så pass bra. Vi har träffats och kommer att ses mer. Vi förstår varandra helt och hållet och kan peppa varandra och ge varandra stöd när man har sämre dagar och inte riktigt vet hur man ska orka. Känns som en början på en vänskap som inte kommer att dö ut. Vi är nog lite beroende av varandra och tyvärr kan våra närmsta vänner kanske aldrig förstå oss på det sett vi önskar. Så det är ju strålande att jag funnit denna nya vän på mitt änglaforum. Jag hoppas ni läsare förstår att Alex är min bästa vän och ger mig det bästa stödet och att jag har andra grymma vänner, men jag behöver även få känna att jag inte är ensam om att vara en änglamamma.
Den 13 december 2009 klockan 19.00 tänds ljus över hela världen under en timme för att hedra och minnas barnen som dött oavsett ålder eller orsak. Tänd ett ljus ni med!
(Ni som är nyfikna kan läsa mer, se länken till Worldwide Candle Lighting nedan till höger under rubriken Länkar)
Fredagsmys
Idag kändes arbetsdagen helt värdelös. Jag var helt ofokuserad och fick kämpa med att inte tappa tålamodet. Hittills har det gått rätt bra men idag fick jag inget gjort. Så tillslut stängde jag av datorn och gick hem. När jag kom hem lade jag mig i soffan och somnade direkt. Sov tills Alex kom hem. Jag känner mig helt slut och glad över att det är fredag, jag hade inte orkat jobba i morgon.
När Alex kom hem monterade vi ihop vårt nya köksbord. Vi blev väldigt nöjda och ska äta middag där strax och inte framför TVn som det lätt blir på en fredag kväll. Jag antar att jag kommer att somna tidigt i kväll. Finns risk att jag somnar innan fredagsfilmen visas. Alex tycker nog jag är lite tråkig när det händer men som tur är har han sitt stora musik intresse och kan sitta och mecka med sina olika dj program.
I morgon ska jag till min kusin på glögg party och hon fyller dessutom år. Det ska bli mysigt att träffa lite släktingar och hänga lite. Saknat lite julstämning och jag hoppas jag får den känslan i morgon och inte blir nedstämd av att Junior inte är med. Var ett tag sen, sist vi sågs var strax efter Junior död. Alex ska på herrmiddag och ska därför inte med men det gör inget. Jag får mysa med honom ikväll.
Jag kanske infinner lite mera julstämning på söndag när det är Lucia och advent. Vi ska då se Alex mamma sjunga med sin kör i kyrkan. Jag är dock lite orolig att jag ska känna mig obekväm för att det är en kyrka men tror det blir ok då jag är där med Alex och min familj. Mest orolig är jag väl för att mina känslor ska bubbla upp igen som det gjorde under julminglet på jobbet. Men det kanske är bra så att man får gråta av sig.
Har funderat lite på det som hände och sett det lite med ett annat perspektiv. Jag hade en dialog med en person om att jag kanske inte alls grät för att jag var ledsen utan för att jag är mamma. Bara för att Junior är död betyder det inte att mina modersinstinkter inte har vaknat till liv. Personen nämnde att de flesta kvinnor blir mer känsliga efter att dem fått barn och kan börja grina för sådana saker man tidigare inte gråtit för. Man blir lättare rörd och kan koppla till barndomsminnen och gråter gärna till fina sånger. Det kanske ligger något i det för jag kom aldrig på varför jag blev ledsen egentligen och jag känner mig mer gråtig nu än vad jag tidigare gjort. Kunde tyvärr inte heller skylla på några hormoner heller.
När Alex kom hem monterade vi ihop vårt nya köksbord. Vi blev väldigt nöjda och ska äta middag där strax och inte framför TVn som det lätt blir på en fredag kväll. Jag antar att jag kommer att somna tidigt i kväll. Finns risk att jag somnar innan fredagsfilmen visas. Alex tycker nog jag är lite tråkig när det händer men som tur är har han sitt stora musik intresse och kan sitta och mecka med sina olika dj program.
I morgon ska jag till min kusin på glögg party och hon fyller dessutom år. Det ska bli mysigt att träffa lite släktingar och hänga lite. Saknat lite julstämning och jag hoppas jag får den känslan i morgon och inte blir nedstämd av att Junior inte är med. Var ett tag sen, sist vi sågs var strax efter Junior död. Alex ska på herrmiddag och ska därför inte med men det gör inget. Jag får mysa med honom ikväll.
Jag kanske infinner lite mera julstämning på söndag när det är Lucia och advent. Vi ska då se Alex mamma sjunga med sin kör i kyrkan. Jag är dock lite orolig att jag ska känna mig obekväm för att det är en kyrka men tror det blir ok då jag är där med Alex och min familj. Mest orolig är jag väl för att mina känslor ska bubbla upp igen som det gjorde under julminglet på jobbet. Men det kanske är bra så att man får gråta av sig.
Har funderat lite på det som hände och sett det lite med ett annat perspektiv. Jag hade en dialog med en person om att jag kanske inte alls grät för att jag var ledsen utan för att jag är mamma. Bara för att Junior är död betyder det inte att mina modersinstinkter inte har vaknat till liv. Personen nämnde att de flesta kvinnor blir mer känsliga efter att dem fått barn och kan börja grina för sådana saker man tidigare inte gråtit för. Man blir lättare rörd och kan koppla till barndomsminnen och gråter gärna till fina sånger. Det kanske ligger något i det för jag kom aldrig på varför jag blev ledsen egentligen och jag känner mig mer gråtig nu än vad jag tidigare gjort. Kunde tyvärr inte heller skylla på några hormoner heller.
Julmingel
Kom nyss hem från julmingel som vi haft på jobbet. Vi har som tradition att dem nya går lucia tåg och sedan bjuds det på lite tilltugg och vin. Jag hade sett fram emot kvällen och var glad när jag gick till jobbet. Jag var såklart nervös för jag visste att jag skulle få träffa flera jag inte sett på länge.
Till en början var det trevligt att se bekanta ansikten och jag tyckte det inte var så farligt som jag trodde. Taklamporna släktes och lucia tåget gick sakta in till oss där vi var samlade. De sjöng de gamla traditionella sångerna och lite egna skrivna verser. Mitt i allt fick jag en klump i halsen. Några tårar började rinna på min kind. Jag vet inte varför men sången triggade mig och fick mig ledsen. Jag försökte att förstå varför jag blev ledsen, men fann inga svar. Tur nog var allas uppmärksamhet riktade mot de som sjöng och det var tillräckligt mörkt för att ingen skulle märka mina tårar. Jag svalde mina tårar och försökte att lugna mig. Ett tag undrade jag om jag skulle gå ut för att sansa mig men så fick jag kontroll på allt att det inte behövdes. När sången var slut och lucia tåget hade gått ut tändes lamporna och man började mingla igen.
Jag var duktig på att dölja mina känslor och stängde helt enkelt av och njöt av kvällen istället. Jag hade sen en fortsatt trevlig kväll och åt sedan middag med några kollegor.
Nu är jag hemma och kan slappna av och funderar på det som hände. Första gången det har bubblat upp en massa känslor och jag har fått stänga av. Tror ingen hade tagit illa upp om jag blivit ledsen men man är en annan person på jobbet och man vill visa en professionell sida. Var så dubbla känslor att känna sig så ledsen och nedstämd men samtidigt strax efter vara så glad och kunna skratta. Trots att jag endast jobbar 50% så blir jag utmattad av alla intryck och det arbete jag utför. Blir inte heller bättre av dessa känslomässiga berg och dalbanor man åker. Så nu har jag gråtit en stund och förstår inte riktigt varför. Antar att detta ingår i sorgearbetet och jag hoppas det inte blir min nya vardag att vara ledsen hemma för att man håller inne sina känslor på arbetstid.
Jag tror att jag själv fick en tankeställare. Jag har förstått att jag behöver tid för att hela och läka men nu insåg jag verkligen hur viktigt det är att jag inte lurar mig själv och andra att det tar tid. Så lätt att jag lyssnar på vad andra kanske förväntar sig av mig. Som en fin vän skrev nyligen; "det är så lätt att telefoner och sådant tystnar efter ett tag, ett tag som känns väldigt kort för er men som andra kan uppleva som lång. Men det tar mer tid än man tror att ta sig igenom något sådant som ni gått igenom. Men för varje dag som går har ni klarat av ett steg. Glöm inte det".
Till en början var det trevligt att se bekanta ansikten och jag tyckte det inte var så farligt som jag trodde. Taklamporna släktes och lucia tåget gick sakta in till oss där vi var samlade. De sjöng de gamla traditionella sångerna och lite egna skrivna verser. Mitt i allt fick jag en klump i halsen. Några tårar började rinna på min kind. Jag vet inte varför men sången triggade mig och fick mig ledsen. Jag försökte att förstå varför jag blev ledsen, men fann inga svar. Tur nog var allas uppmärksamhet riktade mot de som sjöng och det var tillräckligt mörkt för att ingen skulle märka mina tårar. Jag svalde mina tårar och försökte att lugna mig. Ett tag undrade jag om jag skulle gå ut för att sansa mig men så fick jag kontroll på allt att det inte behövdes. När sången var slut och lucia tåget hade gått ut tändes lamporna och man började mingla igen.
Jag var duktig på att dölja mina känslor och stängde helt enkelt av och njöt av kvällen istället. Jag hade sen en fortsatt trevlig kväll och åt sedan middag med några kollegor.
Nu är jag hemma och kan slappna av och funderar på det som hände. Första gången det har bubblat upp en massa känslor och jag har fått stänga av. Tror ingen hade tagit illa upp om jag blivit ledsen men man är en annan person på jobbet och man vill visa en professionell sida. Var så dubbla känslor att känna sig så ledsen och nedstämd men samtidigt strax efter vara så glad och kunna skratta. Trots att jag endast jobbar 50% så blir jag utmattad av alla intryck och det arbete jag utför. Blir inte heller bättre av dessa känslomässiga berg och dalbanor man åker. Så nu har jag gråtit en stund och förstår inte riktigt varför. Antar att detta ingår i sorgearbetet och jag hoppas det inte blir min nya vardag att vara ledsen hemma för att man håller inne sina känslor på arbetstid.
Jag tror att jag själv fick en tankeställare. Jag har förstått att jag behöver tid för att hela och läka men nu insåg jag verkligen hur viktigt det är att jag inte lurar mig själv och andra att det tar tid. Så lätt att jag lyssnar på vad andra kanske förväntar sig av mig. Som en fin vän skrev nyligen; "det är så lätt att telefoner och sådant tystnar efter ett tag, ett tag som känns väldigt kort för er men som andra kan uppleva som lång. Men det tar mer tid än man tror att ta sig igenom något sådant som ni gått igenom. Men för varje dag som går har ni klarat av ett steg. Glöm inte det".
Det är nu det jobbiga börjar
Är nu hemma och ligger i soffan och glor på TV. Ibland finns det inget bättre än att bara inte göra någonting. Jag kan nog ligga i soffan hela dagen och se olika filmer och bara njuta. Jag behöver sådana här dagar minst en gång i veckan för att samla energi. Vissa klarar inte av det och blir stressade och känner sig lata om de låter en dag gå utan att göra någon nytta. Medan jag behöver sådana här dagar för att ens orka med en ny vecka.
Ibland undrar jag hur det känns att vara utbränd och undrar om det är en liknande känsla av utmattning som jag känt under min värsta sorgeperiod. Än idag är jag väldigt trött och undrar hur det ska gå att börja jobba 100%. Tur nog ska jag börja jobba 50% i några månader. Nästa vecka börjar jag jobba igen och ska även på julmingel. Är kul att se sina kollegor igen men ändå ångestframkallande. Det märks att det flesta tror att när man har börjat jobba är man i stort sett över sorgen och kan tänka på annat. Bara för att man inte ligger hemma och gråter och kan skratta och le igen. Men hur fel är inte det. Det är ju nu det jobbiga börjar. Det är nu man ska lära sig leva med vardagen utan sitt barn. Inget kan få en att sluta tänka på vad som hänt. Det går inte att lura sina tankar. Jag kan bara lära mig att leva med sorgen vilket tar tid.
Nya vänner mitt i allt kaos
Har den senaste tiden hängt på ett forum där änglamammor samlas. Forumet har verkligen hjälpt mig att inte känna mig ensam och jag kan prata med andra mammor som drabbats av liknande tragedier. Jag kan även bidra med mina erfarenheter kring sorgearbetet och sträcka ut en hand när jag ser en mamma skrika ut sin smärta. Tyvärr poppar det upp nya mammor med jämna mellanrum då det faktiskt dör ett spädbarn per dag i genomsnitt. Vet inte hur jag hade orkat med allt om inte detta forum fanns. Hur sjuttsingen klarande man det tidigare?! Hade inte Internet funnits hade det hela känts så mycket omständigare. Nu behöver jag inte fixa till mig och jag kan ligga hemma i soffan och chatta och gråta utan att någon ser mig. Jag har fått en speciell kontakt med några och tror att några av dem kommer att bli närmare vänner än jag först hade tänkt. Vissa kommer jag nog att hålla kvar kontakten med när jag blir gravid igen och jag kommer säkert att träffa dem personligen.
Jag har börjat att omvärdera vad vänskap innebär och jag känner att jag nog kommer att få ut mer nu när jag vet vilka fina egenskaper som finns och vad som ger mig energi. Nu är det så viktigt att jag inte förlorar energi och att jag kan hålla mig positiv. Tyvärr är det så att när man genomgår en livskris så visar det sig ofta vilka som är ens riktiga vänner. Men det kanske är lika bra så jag inte behöver spilla mer tid på dem utan kan fokusera på att vårda mina relationer jag vill ha kvar. Tyvärr kan jag inte ge så mycket idagsläget, men jag hoppas att jag kan göra det när jag är mer på banan.
Jag kan nog säga att stödet från forumet har varit avgörande för min del. Ingen kan i sin vildaste fantasi förstå vad jag genomgår om man inte drabbats själv, och då menar jag ingen.
Jag har börjat att omvärdera vad vänskap innebär och jag känner att jag nog kommer att få ut mer nu när jag vet vilka fina egenskaper som finns och vad som ger mig energi. Nu är det så viktigt att jag inte förlorar energi och att jag kan hålla mig positiv. Tyvärr är det så att när man genomgår en livskris så visar det sig ofta vilka som är ens riktiga vänner. Men det kanske är lika bra så jag inte behöver spilla mer tid på dem utan kan fokusera på att vårda mina relationer jag vill ha kvar. Tyvärr kan jag inte ge så mycket idagsläget, men jag hoppas att jag kan göra det när jag är mer på banan.
Jag kan nog säga att stödet från forumet har varit avgörande för min del. Ingen kan i sin vildaste fantasi förstå vad jag genomgår om man inte drabbats själv, och då menar jag ingen.
